Dreambase

I en vecka campade Nancy, Ties och deras dotter Bo på vår gräsmatta. Tjejerna hade en härlig tid ihop och dagarna var fulla med spring, skratt och bus. Vi spenderade mest av vår tid i trädgården, grillade, drack drinkar och pratade gamla minnen från när vi reste i Thailand tillsammans. Vi besökte Astrid Lindgrens Värld, badade på ”vårt” smultronställe och besökte Frödinge café och åt Småländsk ostkaka. Dagarna var långa och kvällarna sena, precis som gamla goda tider från förr 😀

Se hela bildspelet här!

Vi bestämde oss för att åka iväg på en chartersemester, 1 vecka all-inclusive till Side, Turkiet innan nästa familjemedlem anländer. Molly älskade varje sekund av resan och badade och lekte hela dagarna runt poolen/stranden. Dagarna spenderades som sagt mest kring hotellet där vi åt alla måltider och solade och badade. En dag åkte vi till en bazar och shoppade lite, bla ett par sandaler till Mollsan.

Veckan gick fort och plötsligt var det dags att ta flyget hem till Svedala. En vecka var helt lagom tid att spendera på ett all-inclusive hotell då man lätt tröttnar på att äta samma buffér på hotellet. Skrutten i magen levde rövare om dagarna och hoppade och studsade i magen 🙂 Vägen hem gick superbra – Molly var så fruktansvärt duktig och klagade inte en sekund över bussen som tog 1.5 timme till flygplatsen samt flygresan på 3 timmar.

Vi bestämde oss för att sova över hos syrran och Mollys kusiner i Skarpnäck för det hade varit för jobbigt att åka bil hem direkt från Arlanda. Molly och hennes kusiner lekte hela kvällen och vi blev bortskämda med grillad mat på en altan med högsommarvärme hela kvällen. Bilresan hem till Vimmerby gick bra men var väldigt seg och vi alla tre ville bara hem så fort som möjligt. Nu har vi kommit till rätta hemma, tvättat alla kläder och landat. Vi trivs så bra i vår nya lägenhet!

Idag fick jag samtal från Mollys kommande förskola om att hon fått plats där i augusti 🙂 Den närmsta tiden känns spännande och förväntansfull. Jag undrar vad det är för en liten fillur i magen – nu är det på dagen exakt 3 månader kvar till beräknad förlossning!!

Se alla bilder här!

Igår var en förvånansvärt jobbig och påfrestande dag. Tanken var att jag, mamma och pappa skulle åka och hälsa på mormor i Åtvidaberg. Istället för att njuta av mormors hemmagjorda rulltårta, fick jag spendera dagen på Västerviks Förlossningsavdelning. Det låter mer dramatiskt än vad det var. Jag fick under natten en form av hårsäcksinflammation som gjorde förbaskat ont. När jag ringde till sjukvårdsrådgivningen, sa dom att jag borde uppsöka vård då det inte är bra att ha en inflammation i kroppen så nära förlossningsdatumet. Jag tyckte att det lät väldigt extremt och ringde mest för att dubbelkolla att det är okey att låta den vara.

Mödravården hade telefonstängt så jag fick rådet att ringa förlossningen istället. Dom ville att jag skulle komma in direkt så jag tog mitt pick och pack och drog dit. Väl där, ville dom koppla upp mig till en maskin som mäter bebisens hjärtrytm och mina värkar. Sedan tog dom ett urintest som visade på lite äggvita (som visst är vanligt i slutet av graviditeten).

Två timmar senare kommer en väldigt trevlig men stressad doktor för att undersöka mig. Han tyckte att det var alldeles för brutalt att sätta in antibiotika, så han gjorde ett litet ingrepp och tog bort problemet på några minuter.

När jag kommer hem, hamnade jag i en liten svacka och tyckte väldigt synd om mig själv. Jag hade nämligen både halsbränna, förvärkar och problem att gå. Som tur är har jag en go mamma som kommer med praliner och ett kakafat med mormors delikatesser som tröst.

Morgon efter, när jag sitter och läser en artikel i D.N börjar jag få lite annat perspektiv på tillvaron. Jag hostar nära upp frukosten, för det jag läser är så ofattbart vidrigt. Artikeln är så fruktansvärt brutal och handlar om en kvinna i Kongo som blir knivskuren och våldtagen av 12 soldater. Samtidigt blir hennes döttrar våldtagna och hennes man mördad. Soldaterna tvingar henne att samla ihop bitarna av hennes man och säger åt henne att lägga sig ovanpå dom. Hennes båda barn (13 och 15 år) blir gravida vid övergreppen. Hennes livmoder lossnar och hon får gå i flera dagar utan läkarvård. Några månader senare, blir hon våldtagen igen av fem män.

Tårarna forsar ner för mina kinder och jag skäms över hur jag överhuvudtaget förmår mig att klaga på någonting i mitt liv. Här läser jag om kvinnor som dagligen hålls som sexslavar, blir lemlästade och mördade av soldater. Hur kan det få fortgå? Jag skäms över min förlamning till att inte göra mer för människor i tredje världen.

När jag sedan går in på Aftonbladets hemsida och läser om en svensk familj som inte har råd att handla julklappar, vill jag bara spy. Finanskris, my ass. Var lycklig att du har en familj att fira jul med!

Jag går nu in i vecka 39 och börjar se ljuset i tunneln. En graviditet är i genomsnitt 40 veckor lång så antingen kan den lille komma om 3 veckor eller redan i morgon (och det skulle inte räknas som en förtidig förlossning). Jag känner helt klart skillnad i graviditeten från förra veckan. Förvärkarna har börjat lite smått och sammandragningarna är tätare. Jag märker att jag mentalt förbereder mig inför förlossningen. Jag försöker peppa mig själv och ge mycket utrymme till positiva tankar. Det känns som om jag laddar inför ett maraton (som om jag skulle vet hur det känns HAA). Tanken på att vi kommer vara tre om några veckor, är en berusande och omvälvande känsla. Det är nästan omöjligt att föreställa sig!

Förra veckan var omtumlande på många sätt. Min biologiska mormor, Ami gick bort natten till den 10 december. Vi sov över på sjukhuset och höll hennes hand när hon somnade in. Det var ett rofyllt och väntat avsked. Det är en komplex känsla att vara närvarande när ett liv släkts ner och samtidigt vänta på ett nytt som snart ska skapas. Vackert och vemodigt på samma gång.

Om en dryg vecka är det julafton och tiden (sedan vi kommit hem) har fullkomligt rusat förbi oss. Det är 7 månader sedan vi landande på svensk mark och nästan 1.5 år sedan jag slutade på Sturebadet. Jag lever ett enormt previligerat liv och jag får ibland nypa mig i armen. Det är lätt ge utrymme för missbelåtenhet och tänka på saker man inte nöjd med. Jag säger inte att det är fel – många gånger är det en katalysator till förändringar. Men det är lika viktigt att fokusera på det som är bra. Om jag för ett par år sedan, skulle se mitt liv idag, hade jag gråtit av lycka. Jag lever verkligen min dröm!

I helgen har vi suttit och tittat på fotona från vår jordenrunt resa. Tanken är att vi ska välja ut bilder som sedan ska in i olika album. Vi har ju sisodär över 5000 bilder att välja på så projektet kommer ta ett tag haha. Uffe hjälpte mig igår med att skapa en slags bildbok som kommer bli ett dreambase-projekt fast i bokform. Vi satt i timmar och kopierade inlägg från text och bilder som publicerades för över 1 år sedan. Resultatet blev skithäftigt och galet snyggt! Vi har alltså gjort klart Thailand nu och ska fortsätta med resten av världen.

Helgen har för övrigt varit skönt lugn med övernattning hos mamma och pappa i fredags. I lördags fick vi låna deras bil och åkte och handlade lite babysaker. Vi köpte bla en babysitter från disney, en mängd blöjor och andra saker som behövs i början.

Idag går jag in i 9e graviditetsmånaden och jag lovar att det känns. Magen börjar bli rejält tung och det stramar som aldrig förr. Jag älskar att vara gravid men det är lite påfrestande att känna sig så oanvändbar. Jag kan ju knappt gå 50 meter längre utan blir stoppad av sammandragningarna. Jag vill inget hellre än att gå långpromenader eller strosa omkring på stan men det är helt enkelt omöjligt nu. Idag kunde jag knappt ta mig till tvättstugan, helt sjukt. Och jag har 7 veckor kvar!!! Jag förstår inte hur min mage kan bli mycket större än så här haha.

Uffe som är världens bästa kärlek, satt igår och läste lite om förlossningsarbetet och pluggade in dom olika andningsfaserna. Han är så taggad och det är skönt att åtminstone ut av oss har lite koll 😀

Här kommer en maggebild från v 33.

Daniel kom och plockade upp oss vid 3-tiden och körde oss till hans casa som ligger ett par km bort från Krisitien och Ray. Hemma hos sig hade Theresa lagat lassagne som hon bjöd oss, hennes brorsa med fru samt polarna som bor i huset brevid. Alla var väldigt nyfikna på vår resa så födelsedagspresenten kom lägligt till hands och vi kunde visa några bilder. Dom bor i ett litet med väldigt mysigt hus nära en insjö. Vi blev bortskämda med gott käk och dryck och satt uppe sent och pladdrade om välfärdssystemet i respektive länder. Vi blev totalt chockerade av deras berättelser. Theresa hade en gång fått en fiskkrok i benet, var tvungen att besöka läkaren för att ta en stelkrampsspruta. Då hon inte har någon sjukförsäkring (hennes jobb erbjuder inte det) fick hon betala närmare 10 000 kr för det. Daniel, som har sjukförsäkring (som han betalar 3000kr/mån för) var tvungen att operera blindtarmen men fick ÄNDÅ betala 9 000 kr. Helt sjukt system! Dom betalar lika mycket skatt som vi dvs ca 30 % men deras moms på varor är betydligt lägre, ca 7% jämfört med våran 25%. Men vad hjälper det med billiga kylskåp när du inte har råd att gå till läkaren. Dessa härliga människor tillhör dessutom den amerikanska medelklassen (!!!) så då kan man fråga sig hur dom fattiga överlever? Hur som helst, hade vi en riktigt trevlig kväll med mycket skratt. Alla i rummet ville tillslut flytta till Sverige haha och vi hälsade dom varmt välkomna 🙂

Vi vaknade upp vid 10 snåret, käkade frulle och följde med Kristina till en utomhusblomsterhandel. Hon skulle köpa galet med mulch som hon skulle lägga över sina rabatter. Jag fick träna upp mina biseps och benmuskler medans vi kånkade på ett femtontal påser (1000 liter) nerför trapporna till trädgården.
Senare på eftermiddagen kom Daniel och Kristina (Kristines barn) förbi för att grilla och dricka bärs. Innan maten, gick vi ut på en liten promenad runt sjön med både Kristines och Daniels hund. Små flygplan flög över oss hela tiden, det ligger tydligen en liten flygplats precis runt kullen. Omgivningarna påminner om Sverige och vi behöver verkligen få lite påminnelse om hemma nu känner vi efter att ha hattat runt i bandit-länder ett tag. Sjön är inte speciellt stor men räcker för att folk ska ge sig ut och fiska eller paddla kanot.
När vi kom tillbaka, satte vi oss på altanen och pladdrade gamla minnen. Vi har gått igenom ett antal fotoalbum från förr och skrattat åt hur roliga alla såg ut för 15 år sedan. Vi grillade lax och stek på grillen ute på altanen. Till köttet åt vi potatissallad, coleslaw och sallad. Mitt i maten fick vi syn på en tvättbjörn i trädet närmast altanen. Han hade suttit där uppe ett tag men när han märkte att han fick all vår uppmärksamheten på sig var han snabb att klättra ner igen. Djurlivet här är verligen skiftande och vi kunde även se en sköldpadda i vattnet nedanför. Det kändes roligt och lite konstigt att träffa alla efter så många år. Daniel och Theresa lovade att hälsa på oss i Sverige och vi lär def. komma hit fler gånger!

Se bildspelet här!

Efter flera timmar i Apple store, tog vi en taxi till Manhattan för att se Ground Zero och Frihetsgudinnan. Vi blev väldigt förvånade att Ground Zero fortfarande såg ut som en total byggarbetsplats. Vi visste att platsen var långt ifrån färdig men att dom inte kommit längre under 7 års tid var lite av en förvåning (se bilder). Vi passerade förbi platserna som vi kom ihåg från dom fruktansvärda tv-inslagen från 2001 och gick mot vattnet och Frihetsgudinna. När vi stått i kö i 20 minuter till båten som går ut till ön, får vi höra från högtalarna att vi inte får gå upp i Frihetsgudinnan utan bara promenera runt den. Vi får gå igenom en komplicerad säkerhetskontroll med röntgen och kroppsvisitation innan vi går på båten. Vi lyckas på någe vis få dom bästa platserna och kan ta jättefina kort på statyn. Tyvärr var det en väldigt dimmig dag så bilderna på Manhattan från båten blev lite suddiga. När vi kom i land sprang vi på sopp-stället som är med i Seinfeld (!) och köpte varsin fruktshake. se bilder.
När vi vara klara med dagens aktiviteter, försökte vi ta en taxi tillbaka till tågstationen. Helt omöjligt visade det sig! Alla bilar var redan fulla så vi ändrade plan och letade upp en buss dit istället. När vi väl hittat rätt buss, väntat i 30 min i kylan – så tar bussfan inga sedlar. Vi får gå ur bussen, gå in i en pub, växla pengar och vänta ytterligare 30 minuter. När vi väl är på bussen tar den en timma pga av rusningstrafiken. När vi tillslut kommer på tåget till Dover, har tiden sprungit oss förbi och vi kommer fram 21.00, 3 timmar senare än vad vi beräknat. Kristine och Roy hämtar upp oss och vi åker hem med svullna fötter – men med glada ansikten!

Se bildspelet här!

Nu har vi äntligen kommit fram till Kristine och Ray som bor i New Jersey, några mil utanför New York. Resan från Guatemala gick smidigt men lite långsamt. Vi mellanlandade i Houston och åt lite texas-käk på ett stakehouse.När vi kom fram till Newark airport hämtade Kristine och Ray oss kl 23.30 lokaltid. Vi var framme vid deras hus ca 1 timma senare och blev imponerade av deras fantastiskt vackra hus vid vattnet. Miljön och omgivningen påminner lite om den svenska naturen med mycket löv- och barrskog. Det finns många fåglar i huset (7st papegojor) som gärna håller låda hela dagarna. Utanför huset finns hackspettar, ekorrar och t.om kolibris. Kristine och Ray har dessutom en flitig besökare som gärna lämnar rivmärken på verandan, en liten brunbjörn som grannarna sett äta av fågelmaten (se bild av rivmärkena)!

Vi stannade uppe en kort stund och pratade gamla minnen från uffes besök här 1994. Därefter slängde vi oss i sängen för en god natts sömn. Vi fick dock inte många timmars sömn då vi bestämt oss för att åka med Kristine till jobbet tidigt på morgonen. Hon släppte av oss på Dovers tågstation som skulle ta oss till New York, Manhattan. 1 timma senare var vi framme vid Madison Square garden på 7th avenue. Vi hade för länge sedan slängt vår USA-guidebok så vi hade inte speciellt bra koll var vi var. Uffe visste dock att Apple store ligger on the 5th avenue så ni kan gissa att hans ögon vidgades en aning när han förstod att vi var i närheten. Vi gick mot rätt riktning, gjorde ett kort stopp på ett fik och käkade lite frulle för att sedan fortsätta vår promenad norrut. Kylan slog oss ända in i märgen. Vi är inte alls vana vid denna temperatur och vi var tvugna att göra flera stopp för att köpa varm cafe latte för att hålla händerna varma. Promenaden tog längre än förväntan men när vi väl var framme var Uffes smile värt hela besväret. Han var som en 4 åring på julafton!
Han inkasserade hans (för tidiga) 30 årspresent; en svart macbook (bärbar) en liten ipod och en snygg data-ryggsäck. Resten av dagen gick han på moln 😀

Se alla bilder här!

I morgon flyger vi ut från Guatemala via huvudstaden, Guatemala City. Just nu befinner vi oss i Antigua, 25km ifrån flygplatsen. Vi flyger till New York för att hälsa på mina släktingar och beräknar landa på Newarks flygplats 23:29 lokal tid. Vi känner båda att Guatemala är ett för osäkert land att resa runt i och har bestämt oss för att snabbt lämna landet. Att resa tillbaka till Mexico via buss är totalt otänkbart (för snurriga vägar) och biljettpriserna med flyg är dyrare än vad vi förutspått. Vi bestämmer oss istället för att åka norrut mot New York för att hälsa på mina släktingar på mammas sida. Vi kommer troligtvis bara vara där ett par veckor för att sedan kanske bege oss till Kanada (det är ju hockey-VM där nu) 😛

Vi kom igår till Guatemala efter en 10 timmars lång och tärande bilväg. Vägarna slingrade sig som maskar uppe i bergen och jag var mer eller mindre grön i ansiktet hela tiden. Fy fan vilken resa. Vi åkte tillsammans med 8 andra resenärer och brevid mig satt en danska som jag började prata med. Hon är 27 år och reser ensam (!!!) runt om i Centralamerika och hennes resehistorier fick håret på mina armar att resa sig. Under bussresan mellan Palenque-San Cristobal (som vi också tog) hade bussen fått stanna pga att att ett gäng banditer hade skjutit automatvapen på vägen. Banditerna hade klivit på bussen med k-pistar och machetes och rånat alla på bussen. Dom hade slitit av halsband på folk och stulit kameror, pengar och andra värdesaker. Liine, danskan hade ”bara” blivit av med hennes kontanter då hon gömde sin väska under sätet. Vidare berättade hon att hon blivit rånad under pistolhot mot huvudet (!!!!) av två banditer i Nicaragua. Både jag och Uffe höll på att ramla baklänges och undrade vad fan hon fortfarande gör på resande fot. Själv hade jag tagit första planet hem vid sådana händelser. Tillbaka i minibussen, började två amerikanare prata om Guatemala. Dom hade varit här flera gånger tidigare – varför förstår jag inte – efter deras berättelser. Att bli rånad under pistolhot i Guatemala är visst vanligt förekommande och vi skulle under alla omständigheter undvika Guatemala City. Båda jag och Uffe sitter som två fågelholkar och undrar vad fan vi håller på med. Visst, vi hade läst att Guatemala kan vara osäkert på vissa platser men med denna information, hade vi aldrig rest hit.

Staden Antigua (som vi är i just nu) är känt fär sina aktiva vulkaner. Jag hade sett fram emot utflykterna som skulle ta oss till vulkanerna. Denna utflykt ska visst vara den farligaste man kan göra här. Turister har i periodvis blivit attackerade av banditer. Kvinnor blir våldtagna och i vissa fall tom mördade. Detta kommer naturligtvis som en chock för oss och vi undrar fortfarande va fan vi gör här. Och varför åker folk hit som redan besitter denna kunskap???
Vi kom fram till Antigua igår kväll och checkade in på ett ”medelklass” hotell. Vi ville inte bo på något hostel här. Vi vill avbryta denna ”tour” så fort som möjligt (tanken är att vi ska besöka tre ytterligare städer i Guatemala). Uffe sitter febrilt och försöker hitta en flygbilett härifrån – men priserna är inte roliga! Situationen stinker och vi vill bara härifrån. Jag förstår era inlägg mamma och Karin – dom stämmer.

Wow, vilket ställe!! Det känns som vi har hamnat mitt i ”Den blå lagunen”-filmen. Agua Azul är ett området mitt i djungeln som består av ett hundratals vattenfall. Det finns smala, breda, långa, korta, höga och låga vattenfall och överallt ser vi folk bada och slänga sig i lianer utför vattenfallen. Svetten rinner fortfarande och det mildras inte direkt av att vi klättrar upp för alla fyrtiotolv trappsteg som leder oss upp till vattenfallens topp. Längst upp har en lagun formats där många av besökarna har hoppat i för ett dopp. Uffe drar på sig badshortsen och gör ett svanhopp (nåja). Vattnet är dock inte speciellt varmt så han kommer snabbt upp igen. Det känns som om vi är på ett, av naturen skapat, vattenäventyrsland. Istället för ruschkanor och vattenkanoner finns lianer, små varma källor och vattenfall att kasta sig utför. Strömmarna är otroligt starka och det kan vara farligt att bada på vissa ställen. Man ska inte lyda den dåligt översatta skylten ”Dangerous NOT to swim”. Efter ett tag slår vi oss ner på en restaurang och äter lite nachos med guacamole. Uffe envisas med att doppa nachosen i en superstark salsa så att både hans mun och näsa håller på att explodera. Han tittar upp med tårar rinnandes nedför kinderna och säger ”Jag ska ta reda på vart min fysiska gräns går”.

Vi går tillbaka till vår minibuss som ska ta oss till slutdestionationen San Cristobal. Färden dit tog tre och en halv timma men kändes som det dubbla. Mörkret började falla och det var lite otrevligt att åka på de små vägarna i bergen. Fartguppen kom var 500:e meter och varje gång var bilen tvungen att sakta ner. Vi hade läst att många rån förekommer på vägarna och att man inte ska färdas under kvällstid. Det var med en lättnads suck vi kom fram till ett livat San Cristobal (lördagskväll). Staden ser väldigt trevlig och mysig ut men för oss är den otroligt kylig. Vi är uppe i bergen och tempen ligger mellan 15-19 grader *burr*. Backpackers Hostel som vi hade tänkt sova på hade inga lediga platser så vi åkte till Casa Margarita istället. Det är mer ett hotell än hostel men rummet är mysigt och har kabel-tv. Golvet är dock svinkallt. Vi stannar här i två nätter innan vi åker över gränsen till Guatemala.

Se alla bilder här!

Efter en timma i bilen på en slingrande väg i bergen kommer vi fram till Misol-Ha som är ett vackert och högt vattenfall. Vattenfallet är ca 40 meter högt och slår med en enorm kraft ner i den lilla sjö som formats nedanför. Ett fåtal människor badar under vattenfallet medans andra promenerar bakom det. Vid det här laget är vi rejält trötta, svettiga och hungriga så vi gör inga större ansträngningar med att promenera runt vattenfallet. Vi sätter oss och fotar omgivningen och lugnt andas ut efter vad som redan känns som en heldagsutflykt. En timma senare möts vi alla upp igen vid minibussen som ska ta oss vidare till Agua Azul.

Se alla bilder här!

Vår minibuss skulle hämta upp oss 08.00 så vi sätter klockan tidigt, käkar frulle och sätter oss och väntar. Klockan blev 8.30 och vår bil har fortfarande inte dykt upp. Iom att vi bor mitt i djungeln finns det varken internet eller någon fungernade telefon för att kunna kontakta Bamba Tour. 09.15 dyker en stressad kille upp och ropar upp våra namn. Vi sätter oss i hans bil och han kör oss till ruinerna. Minibussen hade visst krånglat så han släpper av oss och behåller våra ryggsäckar i bilen. Han ska nämligen byta bil medans vi besöker ruinerna. Vi känner oss lite obekväma med att lämna över allt vårt bagage till honom men bestämmer oss för att lita på att det ska gå bra. Han betalar dessutom inträdet till ruinerna som plåster på såren för att han var försenad.

Vi knallar in på ruinområdet och en otroligt vacker syn möter oss. Vi hamnar mitt i en Maya-by som omringas av en grönskande djungel. Omkring oss ser vi ett 20-tal välbevarade ruiner/pyramider som vi får klättra upp på och vissa får vi t.om gå in i. Maya-byn känns mysig och konstigt nog väldigt romantisk. Det är dock fruktansvärt varmt och svetten rinner när vi gång på gång klättrar upp på templena. Plötsligt har tre timmar gått och vi traskar ner mot utgången. Vägen till utgången går genom djungel och små bäckar. Vi passerar en hängbro och överallt hörs djurliv ifrån träden. Vi sätter oss på den plats där bussen ska hämta oss och häller i oss litervis med vatten. Minibussen dyker upp 45 minuter för sent och vi har hunnit bli lite stressade iom att bagaget finns på bussen. Vi sätter oss i bilen och kör emot Misol-Ha.

Se alla bilder här!

Vi checkade ut från vårt hostel i Merida 23.00 och tog en taxi till busstationen. Nattbussen som ska ta oss till Palenque avgår 23.55 och ska ta ca 8 timmar. På kvällen får vi höra oroliga historier från andra inneboende om just denna bussresa. Det är vanligt förekommande med ficktjuvar på bussen och flera uppmanar oss att ha lås på väskorna samt att hålla fast i handbagaget under hela resan. Det är också vanligt med banditer på vägarna men eftersom vi åker med en förstaklass-buss är vi säkra. Andraklass-bussarna plockar nämligen upp resenärer under resans gång och då behöver man vara alert på vem som sitter brevid en. Resan går förvånandsvärt bra och vi sover igenom hela vägen. När vi kommer fram till Palenque centrum, tar vi en taxi ut till Palenques nationalpark som omger vad som sägs vara Mexicos vackraste Maya-by, Palenque ruins.

Vi hittar en mysig liten stugby som heter MayaBell som påminner lite om bungalowsen i Thailand. Vi är mitt ute i djungeln och vi omges av vackra växter och djur som skriker sig hesa dag som natt. Uffe sätter sig på vår veranda och försöker med djup koncentration ta en bild på den kolibri som frenetiskt flyger omkring blommorna som omringar oss. Stugbyn ligger ca 400 meter från ingången till Maya-ruinerna som vi ska besöka imorgon. Idag ska vi bara slappa efter en lång natt på bussen. Imorgon hämtas vi upp 08.00 av Bamba Tour som ska ta oss till bl.a Misol Ha (vattenfall), Agua Azul (et stort vatten och lagunområde) för att sedan köra oss till slutstationen San Cristobal.

Se alla bilder här!

Merida är en mysig liten stad med små vackra gator som slingrar sig runt staden likt en labyrint. Värmen är näst intill olidlig och temperaturen måste ligga någonstans runt 40-45 grader. Igår var vi ute på en liten citypromenad och såg oss omkring bland kyrkor, parker och en ovanlig konstutställning (se bilder). Uffe var inne på WalMart och spelade lite tv-spel och handlade lite proviant till bussfärden till Palenque. Vi orkade dock inte vandra speciellt länge pga av hettan. Efter ett par timmar drog vi oss tillbaka till vandrarhemmet och svalde flera liter vatten. På kvällen slappade vi mest. Uffe satt ute och pratade med andra inneboende medans jag var inne på rummet och läste deckare. Vi somnade ganska tidigt och sov helt okej trots värmen.

Se alla bilder här!/a>

Vi promenerar tidigt till busshållplatsen i Cancun. Bussen går 9.00 och vi är i god tid. Medans vi sitter och väntar på vår buss kommer en amerikan fram till oss. Han undrar om vi har telefon och adressuppgifter till hans ambassad i Cancun. Han har nämligen tappat bort sitt bagage i en buss på väg till Cancun. I väskan hade han pass, kreditkort och alla pengar. Vi hittade den amerikanska ambassaden i vår guidebok och lämnade honom överlycklig med lite pengar och en flaska vatten. Dagens goda gärning!! Färden till Chichen Itza tog drygt tre timmar i en bekväm buss med bra AC. Dock visade dom filmer på högsta volym (givetvis dubbade på spanska) så vi knappt kunde höra vår egen musik i hörlurarna *suck*.

Chichen Itza är en Maya-by fylld med stentempel, pyramider och ruiner. Den största pyramiden, El Castillo, är en av de sju nya underverken. Vi blev hänförda av de mäktiga synerna och mystiken som ligger över området. Det känns exotiskt att vandra omkring mellan pyramider mitt i djungeln och vi kan verkligen föreställa oss hur Maya-befolkningen levde under sin tid (vi har ju sett Mel Gibsson ”Apocalypto” 😉 . Liksom dåtidens egypter använde Maya-indianerna sina pyramider till begravningsplats. Många av templena användes som offerritual-platser och det var många avhuggna huvuden som rullade nedför de höga stentrapporna. Längst ner på El Castillo-pyramiden gestaltar sig två ormhuvuden som är väldigt välbevarade. Två gånger om året faller solen på pyramiden på ett sådant sätt att skuggan bildar en ringlande orm på trappan. När Maya-folket såg ormen förstod de att en ny årstid hade inletts. Vi gick runt på området i 3-4 timmar och överallt satt folk och sålde helt fantastiska hantverk. Vi köpte lite souvenirer som inte var alltför tunga att bära med i ryggsäckarna. Dagens hetta var förmodligen den varmaste vi upplevt på denna resa. Luften stod helt stilla och solfan vägrade gå i moln. Vi är vid det här laget vana vid hög värme men detta var i en klass för sig. Det kändes som i en bastu och svetten droppade ner på våra skor. Till slut fick vi nog och vi gick och satte oss och åt var sin taco-talrik (hjälp vad maten är god här!!!).

Klockan 17.10 tog vi bussen vidare till Merida där vi ska spendera två nätter. Resan tog ca två timmar och Tinnas huvud höll på att sprängas eftersom ljudet på filmen inte heller nu gick att stänga av. Vi hittar ett hostel i centrala delen av byn, Nomadas hostel, som har ett väldigt enkelt men säkert boende. Många andra resenärer finns redan här, vissa lär sig dansa salsa, andra har letat upp en hängmatta och bara slappar. I morgon ska vi utforska Merida.

Se alla bilder här!

Nu har vi skaffat ett nytt telekort och nr ar +52 1 9981 3184 25
Vi aker pa en tre veckors bussturne fran och med imorgon. Vi kommer dock enkelt kunna nas via epost och mobilnr. Tidsskillnaden mellan Mexico och Sverige ar 7 timmar. Dvs nar kl ar 19.00 hos er ar den 12.00 hos oss! Onska oss lycka till 😀

Vi kommer fram till vad som först verkar vara ett riktigt risigt hostel som kostar 250 pesos per natt inklusive frukost (internet, eget badrum med kylskåp). Vi går med skeptiska steg till byggnaden (som ligger 2 kvarter bakom receptionen). När vi ser rummet blir vi dock positivt överraskade. Rummet är rent, fräsch, säkert och luktar faktiskt helt okej. Säkerhetsskåp ingår dessutom!! Vi slänger oss i sängen och somnar innan huvudet landar på kudden. 5 timmar senare skakar Tinna liv i mig och vi går ut till en mataffär för att handla lite käk. Matvarubutiken är stor och påminner om ett amerikanskt supermarket med ett stort utbud av varor. Vi handlar hem vatten, oliver, salami, bröd, ett sex-pack Corona, lime och chips med chili-smak. När vi kommer hem skivar vi upp limen och lägger den i ölen. Vi sätter oss på trappan utanför och ska just avnjuta chipsen när vi inser att tungan håller på att brinna upp. Chipsen är otroligt starka! Här finns inget utrymme för frosseri. Ett chips i minuten, max! Kvällen spenderas i trappan med en massa skitprat. När vi väl lägger oss sover vi otroligt bra, enligt Tinna har hon inte sovit så bra på två månader (sedan vi bodde hos Lisa i USA).

På morgonen går vi till receptionshuset där vi ska äta frukost. En trappa upp finns matsalen med ett buffebord med flingor (SOCKER i överdos), kaffe och rostmack med marmelad. Vi bestämmer oss för att gå upp på tredje våningen och göra egna pankakor i husets gemensamma kök. När smeten är gjord och stekpannan är på plattan upptäcker Tinna att mjölet är avsett för att göra tjocka amerikanska pannkakor. Jävla färdiga amerikanska lösningar. Här försöker man göra pannkakor från scratch men misslyckas pga att allt ska vara så ”snabbt & enkelt”. Med pannkakssmeten i diskhon sätter vi oss och äter. Våra blickar dras till en plansch som sitter på väggen. Den gör reklam för paketbussresor inom Mexico, Guatemala och Belize. Det verkar vara en riktigt intressant ide och vi hugger på förslaget direkt. Vi lämnar Cancun den 22:a april och åker på en tre-veckors turne i 8 städer. Vi kommer bl.a se forna maya-tempel, djungel-trekka, klättra på vulkaner och besöka små byar fyllda med mexikansk konst- och textilhantverk.

Se alla bilder här!

Vi fick uppleva en lååång natt på Orlando Airport. Vi landade runt 21:00 lokal tid och dom flesta restauranger och butiker var stängda vid det laget. Vi hämtade ut vårt bagage och gick direkt till Starbucks Coffe och beställde en Cafe Latte med fikabröd. Det är något visst med Orlandos flygplats. Den är riktigt mysig med sina färgglada Disney-butiker och inomhusfontäner. Det känns inte som om man är på en flygplats utan snarare i en mysig liten stad med alla tänkbara bekvämligheter. Man behöver inte använda apostlahästarna alltför mycket eftersom rullbanden finns överallt och monorails tar en till gaterna. Vi valde ut vår sovplats på en träbänk med fotöljer. Jag satt uppe hela natten och nyttjade det trådlösa internetet medans Tinna slumrade av och an på träbänken. Vid 05-tiden kunde vi checka in vårt bagage och tog monorailen till vår gate. Väl där hittade vi ett riktigt schysst frukost-ställe (som inte hade alltför många kunder då McDonalds låg precis brevid) där jag åt en kalkonbaguette och Tinna tog en rostbiff-macka med cream cheese. Vi handlade lite småsaker i butikerna (tidningar, hörlurar, batteriladdare, kylskåpsmagneter etc). Vi satte oss och såg på CNN tills vi fick gå på planet. Vi flög med Jetblue Airways som har tv-skärmar vi varje säte med ett 40-tal kanaler att välja på. Vi såg filmen Juno som var grymt bra och skrattade så vi fick ont i magen av NBC´s ”Most outrageous moments”. Tinna var fastklistrad vid Food Channel och jag såg Tomb Raider.

Vi landade i Cancun på morgonen och hade idiotiskt nog inte planerat någonting. Inga pengar växlade, inget boende och ingen koll på hur vi tar oss till det ställe vi (till slut) hamnade på. Vi blev lätt stressade när det inte fanns något internet på flygplatsen och fick ta en timeout på en bänk. Vi försökte hitta boende genom informations-kassorna men dom bara tittade konstigt på oss, alla har boende ordnat i förväg. Jag gick för att ta ut pengar men eftersom jag inte hade en aning om växelkursen visste jag inte hur mycket jag skulle ta ut. Det låg ett kvitto ovanpå bankomaten där det stod 5000 pesos. Jag tänkte att om andra tar ut så mycket BORDE det inte vara en förmogenhet iallafall och jag tog ut lika mycket. Vi tog upp Lonely Planet-boken över Mexico och försökte ringa ett av hotellen som stod listade där. Vi kom inte fram och provade andra hotell som gav samma resultat. Jag gick till en telefonautomat men dom tog inte de pengar jag hade. Vi gav upp och gick ut till taxibilarna och chansade på ett av de vandrarhem som är listade i boken. Vi bestämmer oss för att skippa Zona Hotellera-området vid stranden (som är skrämmande dyra) och istället väljer det mer genuina Downtown-området som ligger 5 km från stränderna.

Vi har spenderat de närmsta 2 nätterna i ett litet privat boende i Santo Domingo. Otroligt billigt ställe där vi kunnat sova helt okej. Vi delade badrummet med alla andra som bodde i huset och rummet var nog inte större än 6 kvadratmeter men det räckte. Imorses tog vi en taxi till Las Americas Airport i Santo Domingo. På vägen dit såg vi det gigantiska monumentet där Christoffer Columbus (Dominikanska Republiken var det första landet han upptäckte) är begraven.
Santo Domingo är en fin men inte speciellt trevlig stad pga den höga kriminaliteten. Det känns som att vi behover ögon i nacken när vi är ute och promenerar. Slummen finns överallt och bilarna ser ut som folkrace-bilar (mer krockade än hela).
Vårt närmsta dygn kommer att spenderas på ett flyg till Orlando, 12 timmars väntetid innan nästa flyg tar oss till Cancun, Mexico. Vi landar på morgen lokal tid den 19 april. Vi hoppas kunna få igang vara mobiler i Orlando så att vi kan slå en pling hem (imorgon bitti svensk tid). (+1) 954 305 0637 tror vi är numret, hehe

Det var lagom att spendera 2 veckor i D.R. Vi har mest latat oss i solen och ätit god mat (mest fransk). Vi ser fram emot lite mer äventyrliga aktiviteter i Mexico. Tacos, tequila och maya-pyramider ska inte heller bli tråkigt att uppleva 😛

Se alla bilder här!

Idag tog vi en dagsutflykt till stranden som klassas som en av karibiens 10 vackraste stränder. Vi tog en båt från Las Galeras till Playa Rincon. Färden som tog cirka 15 minuter bjöd på vacker utsikt över Las Galeras kustlinje och vattnet skiftade i en mängd olika turkosblåa nyanser. Väl framme hoppade vi av båten och promenerade den sista sträckan i vattnet. Stranden var öde sånär som på ett par killar som jobbade i en bar/restaurang som låg vid den östra änden av stranden. Vi lade oss ganska direkt på två av strandens många solstolar. Solen gassar på rejält och vi kan knappt tro vad som visas framför våra ögon. Stranden är onekligen den vackraste vi sett! Den är formad som en halvmåne med rader av palmer åt ena hållet och klippväggar åt andra sidan. Rakt fram från där vi ligger syns skogsklädda bergsmassiv. Sanden är kritvit och vattnet färgas olika beroende på himlens humör. Allt eftersom morgon går över till lunchtid anländer fler besökare. Dom flesta kommer med båt, andra med fyrhjulingar. Fortfarande är vi inte speciellt många på stranden, kanske ett 30-tal totalt. När magen börjar kurra går vi till en av dom tre möjliga strandrestaurangerna. Innan maten kommer in beställer vi in lite dryck. Jag tar en Presidente och Tinna får in en Pina Colada som serveras i en jätte-ananas. Supergod! Till lunch äter jag grillad kyckling med bananskal och sallad. Tinna får en nyfångad fisk, BBQ-grillad som smakar galet gott. Efter våra magar blivit tillfredsställda lägger vi oss åter och solar. Den 30-haltiga solskyddskrämen som vi köpte i Cuba fungerar överhuvudtaget inte och vi bränner oss för första gången sedan resans bärjan. Tinnas Kerstin Florian-produkter är slut och vi märker direkt skillnad på solbrännan. När vi lagom har fått nog av allt solande och badande, sätter vi oss på båten som tar oss tillbaka till Las Galeras. Vilken perfekt dag!
När vi kom hem lagade vi pasta med pesto, pepparsalami och parmesanost. Mums!

Se alla bilder här!

Denna dag var avsatt till att besöka Playa Madame. Vi lagade frulle hemma och tog god tid på oss att njuta av nybakade bröd med jordgubbsmarmelad och cafe latte. Klockan var närmare 08:30 när vi gick strandvägen till La Rancheta (där vi tidigare bodde) och solen stekte på oss. Väl framme på ranchen var hästarna redan uppsadlade och klara för avgång. Med på utflykten var också en amerikansk tjej och hennes mamma som var på besök i D.R. Pappan vågade sig inte upp på hästen och stannade hemma. Förra gången vi red (i Kuba) var jag lite ”avvaktande” hehe, men denna gång kände jag mig mer bekväm i sadeln. Tinna däremot fick en bångstyrig häst så hon höll krampaktigt i tyglarna. Hämd !! 😀 Längst fram red Karin som äger ranchen och längst bak gick en kille som var hennes medhjälpare. Efter cirka fem minuters ritt kom vi fram till en brant asfaltsbacke som jag aldrig trodde vi skulle komma uppför; hästarnas hovar halkade på underlaget och dikena stupade tvärt ner påvår högra sida. Min häst envisades med att nafsa hästen framför i baken som inte verkade uppskatta det nämnvärt. Väl uppe på krönet fick vi en fin utsikt över landskapet som sträckte sig fram till stranden vi gått på tidigare. Vi red på en lite grusväg där kor mötte och passerade oss med jämna mellanrum. Ibland hamnade en liten kalv mellan två hästar och blev lite stressad. Mamman (som var en mycket klok en, trots att hon var en ko), kom och hämtade kalven och visade vart han skulle gå. Med på ritten fanns också två av Karins hundar som sprang fram och tillbaka och man kunde se deras ständiga budskap i ögon och kroppsspråk; ”Här är det, hit ska vi, jag kan vägen”.

Efter cirka femton minuter på grusvägen gick vi av och lämnade ko-klungan för att rida in på en liten stig. Vi såg massor av olika växter och blommor och stigen var full av stora stenar och krokar men hästarna verkade veta vart dom skulle sätta ner hovarna. Ibland stannade vi till för att höra Karin berätta om olika frukt- och grönsaksträd men oftast stannade vi till dåhästarna ville ta sig ett par blad att äta. Jag red längst bak och Tinna längst fram (bakom Karin) så det fanns inte mycket chans till kommunikation. Lite senare stannade Karin på stigen och sa åt oss att hoppa av hästarna. Hästarna bands fast i träden och vi gick fram till en avsats vi klättrade ned för. Efter lite klättring kom vi ut på en gräsmatta som övergick i sand och en fin liten strand visade sig. Alla bytte om till badkläder och vi slängde oss i ett skönt , klart och vackert vatten. Hundarna sprang fram och tillbaka på stranden och lekte tafatt. Efter lite plask och dyk i vattnet gav vi oss upp och satte på oss torra kläder. Vi skulle klättra upp för en annan brant som gick genom snår och buskar. Karin visade oss en buske vars frukt kan lindra cancer-svulster. Hon berättade att hon gett bären till sin hund som efterråt hade blivit av med sin cancer. Vi fick även se mango-, citron- och avocadoträd. Vi klättrade upp på en utsiktsplats över stranden (se bilder) där vi fick se hur vackert allt var. När vi kom ner till stranden igen hade Karins medhjälpare hackat upp olika typer av kokosnötter som vi fick dricka och smaka på. Han hade även grillat några mandlar som växer i närheten. Innan vi begav oss hemåt fick vi även besöka en läskig grotta. Den var kolsvart så vi var tvugna att ha ficklampor med oss. Tinna såg verkligen ut som en proffessionell orienterare (se bilder). Fladdermössen hängde i taket och spindlar klättrade på väggarna, *burr* När vi kom hem svalkade vi våra ömma fötter i trädgårdens utomhusjacuzzi. Vi satt förnöjt i flera timmar, lyssnade på raggae och sänkte ett par kalla Presidente (lokal-öl).

Se alla bilder här!

Vi stannar på ”ranchen” i tre nätter. Bungalown är väldigt enkel och omgivningen är otroligt vacker men boendet är lite för spartansk för den hyra vi betalar. Rachen ligger dessutom 2 km utanför centrum med närhet till strand och alla restauranger. Så vi bestämde oss för att leta efter något annat boende som ligger mer tillgängligt. Vi hittar snart ett riktigt smultronställe som en franskman äger. Han har sex lägenheter med under- och övervåning, varmvatten och ett komplett kök. På övervåningen ligger sovrummet med utsikt över havet. Det är inte helt fel att vakna upp med en sådan bild på näthinnan (se bilder). Vi valde lägenheten som ligger mest i skymundan med en massa växter omkring oss. Altanen är stor och supermysig. Här äter vi egenlagad frukost och spelar canasta fram tills solen går ner. Trädgården är fylld med exotiska växter och färggranna blommor. Vi hittar ett egendomligt träd med stora tunga frukter på (se bilder). Vi får sedan veta att det är papaya som hänger i trädkronan.

Då vi anlände till Las Galeras strax efter högsäsongen är det tomt på turister här. Många turister väljer att resa hit jan-mars då valarna kommer hit för att para sig. Det annordnas många valutflyker för att beskåda gigantiska valar som hoppar över ytan. Oturligt nog kom vi 2 veckor för sent och valarna är nu på väg till Alaska. Just nu är vi dom enda som bor hos fransmannen. Vi har tillgång till tvättmaskin, tv med internationella program och t.o.m en utomhusjacuzzi!! Vi lyckades pressa ner priset rejält och bor för nästan samma peng som på ranchen. Helt osannolikt med tanke på att vi har stranden precis nedan för oss. Igår handlade jag hem lite delikatesser från den franska lanthandeln. Jag köpte tre olika ostar; brie, gorgozola och någon annan sort, lite fransk pepparsalami, oliver, en nätmelon, två nybakade limpbröd som påminner om ciabata och en flaska rödtjut. Vi dukade fram på verandan och plötsligt dök vår nyfunna huskatt upp. Första gången hon hälsade på oss var hon utsvulten och vi gav henne en skål naturell yoghurt som hon älskade. Denna kväll fattade hon tycke för en ny rätt: brieost. Kissen fullständigt slukade flera gram brieost (se filmer). Dagen efter när vi åt frulle, matade vi henne med en annan ostsort som hon glädjeligen frossade i sig. Till dessert: en skål iskall yoghurt haha. Idag tänkte vi inhandla lite ordentlig kattmat till henne. Vi får väl se om hon behagar äta det hihi. Vi somnade till filmen Dearhunter som vi fått låna av fransmannen. En riktigt mörk klassiker med grym filmmusik. Imorgon ska vi ut och rida i skogen!!

Se alla bilder här!

Vi tog en lokalbuss från huvudstaden och kom fram till kuststaden Samana som ligger nordost om Santo Domingo. När vi kommer fram tar vi en taxi till Las Galeras som är en otroligt mysig liten by med karibiska palmer och gudavackra stränder. Vi har haft mailkontakt med ett belgiskt par som äger en hästranch strax utanför centrum. Vi får en primitiv bungalow med eget kök och regnvatten till dusch. Det känns som om vi är mitt i djungeln och på vår veranda flyger kolibris omkring oss som lockas av trädgårdens alla vackra blommor. Här är det tyst, stilla och otroligt mysigt. Vi tar oss en kall dusch och sätter oss på verandan och pustar ut. Denna dag har varit jobbig. Transportdagar är alltid slitsamma men att dessutom bli rånad innan dagen knappt börjat är bara för mycket. Vi lägger oss tidigt och lyssnar på sista delen av Stieg Larssons trilogi, Luftslottet som sprängdes. Vid det här laget orkar vi inte bära omkring på tunga böcker och tackar vår lyckostjärna för ljudböcker. Allt som behövs är en liten högtalare och en iPod för att lyssna på deckaren.

Dagen efter vaknar vi upp av vad som känns som 40 olika djurläten. Vi hör tuppar, får, fåglar, hundar, grisar, hästar och … myggor!! Uffe var uppe halva natten och försökte utrota varenda liten myggjävel. Ronald som är ranchens ägare ritar på morgonen upp en karta över området och vi bestämmer oss för att avsätta dagen för en promenad. Omgivningen är häpnadsväckande. Las Galeras är fyllt med urvackra stränder och iom att det inte finns någon flygplats här är det få turister i området. Det är många europeer som slagit sig ned här och har öppnat egna verksamheter. överallt ser vi italienska och franska restauranger och vi har till och med hittat en delikatess-butik som säljer franska ostar, yoghurt, pesto och oliver. Här kan vi lätt vara i två veckor. Vi sätter oss på en liten fransk frukostrestaurang och beställer frulle. Vi äter vad som är det godast vi ätit på länge; crossaint, färskpressad apelsinjuice och en kopp varm choklad – gjord på äkta choklad, inget pulver. Vi promenerar därefter runt i byn och överallt smyckas gatorna med inhemsk konst, tavlor och småmysiga souvernirbodar. Lunch intages på en fransk crepes-restaurang och jag beställer världens godaste krabb-crepes. Oj oj oj så gott! Efter lunchen går vi och kollar på tavlor och bestämmer oss för att inhandla lite konst till vårt kommande hem i Svedala.

Se alla bilder här!

På vägen till busstationen mitt i rusningstrafik blev jag överfallen av en man. Han kom åkandes på en moped och slet av mitt guldhalsband från halsen. Allt gick väldigt fort och både jag och Uffe blev rejält skärrade av händelsen. Ironiskt nog är mitt halsband den enda ägodel som jag verkligen älskar och jag hade inte brytt mig särskilt mycket om han tagit något annat. Fast jag är ledsen är jag otroligt lättad över att ingen av oss blev fysiskt skadade av överfallet. Han kunde ju lika gärna ha dragit en kniv mot halsen… Smycket är ett familjehalsband som var en väldigt speciell gåva för mig. Jag är så innerligt ledsen att jag förlorade det…

Flyget från havanna till Santo Domingo mellanlandade i San Jose, Costa Rica. Vi var i luften i cirka två timmar innan vi steg ut i väntsalen på San Jose Airport. Efter att ha varit i Kuba i en m`nad med sämsta möjliga tillgång till god mat, snacks, dryck, frukt eller grönsaker hñll vi på att svimma av lycka när vi såg Burger Kings välkända logga. Vi beställde varsin burgare och våra händer darrade av extas. En liknande känsla infann sig precis när vi kommit ut ur klostret i Thailand ”Tänk att kunna äta vad man vill”!!! Under en månads tid har vi endast fyllt våra magar med torra mackor, äckliga pizzor och tröttsamma bönsoppor. Att sätta tänderna i en saftig hamburgare var som att komma i mål efter ett maraton haha. Uffes köttbegär var så stort att han två timmar senare var tvungen att gå tillbaka till BK och beställa ytterligare en baconburgare.

Vi kommer fram till D.R 23.40 och hämtar vårt bagage samt växlar dollar till pesos innan vi tar en taxi till paret vi ska sova över hos första natten. Lisa är amerikan och har bott i Santo Domingo och har bott där sedan januari i år. Hon var här på semester, hittade kärleken och flyttade hit några månader senare. Sedan februari jobbar hon som engelskalärare på en skola. Dom bor i en etta som är minst sagt primitiv. Lägenheten har knappt några möbler och vi ska sova i samma rum, på en madrass strax nedanför deras säng. Eftersom båda ska gå upp tidigt nästa morgon går vi ganska direkt till sängs. Vi sover oroligt och det är ljud från gatorna utanför. Vi går upp samtidigt som Lisa 07.00 för att hinna med en tidig buss till Samana.

Se alla bilder här!

Nu har vi äntligen kommit till ett bra internetställe, inuti Capitolio som är ett gigantiskt museum. Här har vi lyckats ladda upp ett knippe bilder (ca 180 nya) från våra utflykter i Kuba.
Ett tips är att läsa inläggen igen innan ni tittar på bilderna för att få en bättre helhet. Börja med inlägget ”Vinales” (idag på sidan 3) och jobba er fram till detta inlägg. Simma lugnt 😀

Bussresan från Varadero gick fort och tog cirka fyra timmar. Vi reste med en italiensk grupp som hade en karismatisk (fast oförstådd) guide. Efter halva resan gjorde vi ett stopp vid en fantastiskt utsiktsplats. Alla i bussen förutom vi gick direkt till en utomhusrestaurang och beställde Pina Colada som verkade vara en annan specialitet för rastplatsen. Vi gick istället ner till havet med kameran under armen. Vi fick se en fantastisk utsikt över klippor och hav. Det är något speciellt med Kubas klarblåa himmel. Den tar andan ur oss. Hela resan var en fröjd för ögat. Landskapet är så vackert med varierad karaktär. Vi åker mellan dalar och toppar, palmklädda slätter och havsdränkta klippor. Det är inte ett dugg jobbigt att sitta på en buss med en sådan här utsikt.

När vi kommer fram till huvudstaden, släpper chauffören av hela gänget och kör sedan oss till vårt Casa Particulares. Han vill ha 30 kronor för besväret. Vi tackar för oss knallar mot vårt casa. Ett äldre kubanskt par möter oss vid grinden och hälsar oss välkomna. Dom kan ingen engelska så vi använder vårt kroppsspråk som vid detta laget fungerar väl nog. Läget är perfekt. Huset ligger centralt i Havanna (Vedado) vid en lummig och grönskande bakgård. Rummet är fräsch med högt i tak och det känns som om tiden har backat tillbaka till 1500-talets Frankrike. Vi tar en långpromenad till Old Havanna och sätter oss på en italiensk restaurang. Vi äter dagens andra lunch (då den första var oätlig). Maten var den godaste på länge … och det behövde vi.
Det är lärdag och staden är livad med hög musik och glada människor. Vi går igenom en konstutställning och ser underbara målningar. Det är riktigt varmt ute och vi promenerar runt i old Havanna och njuter av obeskrivligt vackra byggnader och hus. På Malecon ser vi ungdomar som badar bland klipporna, folk som metar fisk och förälskade par som sitter på muren och väntar på solnedgången. Det är så väldigt vackert och romantiskt att gå på denna kilometerlånga gata. Vi går hand i hand och pratar om vårt nästa resmål, Dominikanska Republiken. Vi flyger dit den 2a april och landar sent 23:59. Vi har ordnat boende via Couchsurfing och ska övernatta hos ett jämngammalt par i huvudstaden Santo Domingo. Två veckor senare, 18 april för vi kosan vidare mot Mexico (oja, vi ska till centralamerica sedan) 😉 Ciao tills dess!

Se alla bilder här!

Dagen efter vår lilla dispyt tog vi våra badkläder och gick ner till stranden. Nu är påsken över och det märks även här. Stranden är nästan tom på folk och vi hittar en privat liten glänta att ligga på. Frukostrestaurangen som vi har för vana att gå till ligger precis på stranden. Maten är inte direkt god men bättre än de flesta frukostställena. Dom eviga frukostmackorna (som är torra utan smör) med ost är slut så vi beställer en tallrik pommes och kaffe istället. Uffe vräker på med tabasco som för närvarande blivit hans bästa vän. Under frukosten får vi njuta av restaurangens liveband som spelar glad sambamusik. Vi köper deras cd efteråt. Vi lägger oss på playan och gassar och badar i flera timmar. När vi kommer hem till vårt casa tar vi oss en behövlig dusch som tar bort en liter sand från oss. Vi sätter oss på terassen och tar varsin iskall öl. Uffe leker med husets två små hundar. Båda två är galna i Uffe och den ena kissar alltid på sig av glädjestress. Jag sitter och tittar på rummets stora tavla (som är en upphängd matta) av en ängel. Jag tycker hon ser ut som min mamma som ung men Uffe tycker att hon är en avbild av Eva.
På kvällen ska Uffe överraska mig och ta mig till en mysig liten italiensk restaurang. Han beställer in en Mojito till mig och tar själv ett glas Martini Rosso. Till varmrätt äter jag lasagne och Uffe slår på stora trumman och beställer restaurangens specialtalrik som består av 1/2 pizza, 1/2 lasagne, 1/2 spagetti och 1/2 canelloni. Vi dricker ett gott spanskt rödvin och mår som få. Efter maten promenerar vi till en av Varaderos många marknader. Jag älskar gatukonst och köper tre små tavlor.

Kvällen efter går vi tillbaka till den italienska restaurangen och jag äter en hyfsat god scampi-pasta och Uffe en Spagetti Bolognese. Snart ska vi resa till Havanna och vi är verkligen glada att vi åkte till Varadero. Strandens kritvita sand och turkosgröna vatten kommer ligga kvar på våra näthinnor långt efter vi lämnat Kuba.

Se alla bilder här!

Häromdagen bröt tredje världskriget ut hos Svensson/Lund. Vi hade redan tidigare bestämt att forska efter en biljett till Mexico (efter Dominikanska Republiken) i Varadero . Internet har dock varit nere i flera dagar och vi har därför inte hittat någon prisinformation. När vi till slut kommer fram till ett apdyrt internetställe börjar vi smågnabba med varandra. Jag är trött efter att ha gått en mil för att komma fram till en grinkärring som krävde passnummer, visuminformation samt hotelladress för att låna ut sin internetdator. Jag skriker på svenska ”Jag är så trött på denna byråkrati”. Uffe kontrar ”Jag är så jävla trött på dig!”. Jag surar och går raka vägen hem. Uffe sitter kvar och letar biljetter.

Två timmar senare kommer Uffe hem med en surmulen min. Alla biljetter till Mexico var tre gånger dyrare än vad vi räknat med. Uffe säger att vi kan åka till Centralamerika istället och jag tappar fattningen direkt. ”Jag har sagt att jag inte vill åka dit”. Uffe som har tjatat om centralamerika i två månader kontrar ”Du har inte ens bemödat dig att öppna guide-boken om Centralamerika”. Grälet pågår hela dagen/kvällen och efter många välvalda ord kom vi fram till vad det egentligen handlar om. Uffe tycker att han backar upp mina önskemål om resmål medans jag inte gör det lika mycket tillbaka. Jag blir sur och säger att jag inte är någon tankeläsare. Vi sitter i timmar och försöker om och om igen att bli sams men vi lyckas inte bli det. Jag tycker synd om mig själv och tycker Uffe är en renodlad skitstövel, vilket jag uttryckligen förklarar för honom. Han är envis och vägrar ”ge med sig”. Sedan sätter han sig och förklarar varför han vill att vi båda ska backa upp varandra. Inte bara han. Poletten landar och jag inser att han har rätt. Det handlar inte om vart vi reser utan att vi lyssnar på varandras önskemål. Dagen därpå börjar jag bläddra i Centralamerika-boken … 😀

Efter en sex timmars bussfärd hamnar vi till slut i norra delen av Kuba, Varadero. Varadero ska vara som Mexicos Cancun eller Thailands Phuket så vi är beredda på en helomvänd miljö. Kuba vill behålla turisttillströmningen med hotellboenden varför det är olagligt med Casa Particulares här. I vår Lonely Planetbok står det dock att vi kommer bli välkomnade på busshållplatsen av folk som erbjuder privat boende. På busshållplatsen är dock folk tysta och vet inget om Casa Particulares. Vi tar en taxi och ber chauffören hitta ett privat boende åt oss. Vi åker runt en kvart medan han frågar folk på gatan och till slut hittar vi ett boende på en bakgata, två kvarter från huvudstranden och ett kvarter från en supermarket. Perfekt!! Nästan bättre läge än somliga hotell här … Vi betalar 25 CUC per natt och rummet har AC, kylskåp och fräsch dusch/badrum. Vi ”checkar in” och går ner till restaurangerna och tar en pizza var. VI gick sedan ner på stranden för att kolla in vattnet. Herregud!!!! Kilometerlång strand, kritvit pudersand och turkost vatten, vackraste strand vi någonssin sett. Det är inte alls som Phuket och stranden har inte speciellt mycket turister på sig. En del folk tältar på stranden, en del ligger på sängar som tillhör de löjligt dyra all-inclusivehotellen. Det är enkelt att urskilja turisterna från kubanerna.

På kvällen slappar vi hemma, tittade på Dexter och somnade … tills vi väcktes av paret i rummet brevid. I flera timmar låg vi sämnlösa och tvingades lyssna på tjejens skrik, helt utan hämningar. Efter att vi har varit i Kuba i två veckor har vi förstått att deras sexualitet spelar en central i deras liv. I och med att deras frihet är begränsad på så många olika sätt, de får t.ex inte resa utomlands, ogifta par får inte ta in på hotell, dom har begränsat inköp av kläder och mat etc gör att dom gör revolt på det sätt som är lättast, nämligen sexualiteten. Kvinnor i alla åldrar och viktklasser klär sig utmanande och är väldigt kroppsmedvetna. Männen uppmuntrar gärna och vickar på höfterna ibland mer än kvinnorna när dom dansar. Alla dansar i alla åldrar och ibland ser vi 4-5åriga flickor stå och vicka utmanande på höfterna. Landet har världens högsta skiljsmässo-procent och vår guidebok förklarar att detta delvis beror på att de är så trångbodda med morföräldrar, föräldrar och barn i samma hus/rum. Paret brevid vårt rum hade troligtvis en affär eller bor tillsammans med sina föräldrar för dom höll fanimig på NONSTOP i 5 timmar!!!

Dagen därpå åt vi frukost på en kafeteria, juice kaffe och ostmacka innan vi la oss på stranden. Där låg vi i säkert 4-5 timmar och njöt av den extremt starka solen. Jag tog en massage på stranden och det mesta känns nu helt ok 😀 .
Kubaner dricker oavsett klockslag gärna och mycket. Det är vanligt att se folk, unga som gamla, sitta med en flaska rom eller en bärs i handen på stranden. Dom sitter i grupper och har med sig en massa kylväskor med käk och dryck i. Alla är på gott humör och vi har ännu inte sett någon bli ”otrevligt” full.

På kvällen gick vi till en fondue-restaurang och åt ost-fondue. Tinna doppade räkor och jag bröd och grönsaker. Den är inte i samma liga som Eva och Johans ost-fondue men den var ett välbehövligt avbrott från svarta bönor och ris!

Se alla bilder här!

Våra dagar i Trinidad har varit väldigt varma så idag bestämde vi oss för att åka till stranden. Playa Ancon ligger cirka 10 minuters bilväg söder om Trinidad. Vi hade inga direkta förväntningar då Lonely Planet knappt skrivit något om den. VI betalade taxichauffören hans 20kr och promenerade mot vattnet. Sanden är vit, vacker och förvånandsvärt ödslig. Playa Ancon är ett par kilometer lång och har inte direkt många solstolar på sig. Det finns ett fåtal all-inclusive-hotell på stranden och det känns obekant att se en sådan fin strand med smaragdgrönt vatten utan tusentals solstolar och parasoller. VI hittar två plastliggstolar och lägger oss och gassar. Det är riktigt varmt men vindbrisen underlättar läget för oss. Ett par timmar senare dyker fler solälskare upp men stranden är lång ifrån full. Efter ett dopp i ett 27-gradigt vatten, sätter vi oss på en liten utomhusbar och beställer lunch.

Efter ett fatalt misstag i Havanna då vi beställde varsin vidrig kycklingrätt (som såg ut som en skål med ben i, se bilder) har vare sig Uffe eller jag varit sugen på kyckling. Uffe beställer alltid vegetariskt och jag fiskrätter på Casa Particulares. Men denna dagen känner vi oss modiga och delar på en kycklingrätt med ris som servitören lovar är vitt kött utan några ben. Första tuggan jag tar blir i ett broskben och jag får kväljningar, Shit! Nu kommer jag aldrig kunna äta kyckling mer, blä. Vi betalar för oss och köper istället varsin ost och tomat-pirog på stranden. I min andra tugga får jag dra ut ett svart hårstrå ur pirogen, blä blä. Vid detta laget har jag ändå ingen matlust och dricker hellre vatten. Maten är alltså inte anledningen till att du vill resa till Kuba, hehe.

När vi kommer hem tar vi oss en välförtjänt dusch och Uffe upptäcker att hans axlar är rejält brända. Jag baddar på lite av Kerstin Florian after-sun gel och vi klär på oss för att gå ut. VI sätter oss på en pitoresk uteservering med utsikt över Trinidads alla hustak och njuter av live-musik med salsarytm. Min mojito smakar äntligen normalt (efter att jag beställt en svag sådan) och Uffe sippar kubansk öl. Livet känns rätt bra 🙂

Se alla bilder här!

Stort grattis pa fodelsedagen pappa 😀 !!!! Vi sjunger en trudilutt for dig ifran Kuba och hoppas det hors anda fram till dig. Vi kan tyvarr inte ringa men skickar en liten halsning via cyberspace istallet. Ha en riktigt mysig dag med tarta och champis…det e du vard! Pussa en massa pa mamma oxa 😀 Massa kramar fran oss!!!

Idag hämtades vi upp med stadens vanligaste transportmedel utanför vårt casa. Raol (vår värd) hade fixat så att vi skulle få upptäcka Trinidads omgivning på häst med vagn. Vi red genom urmysiga gränder och fick se invånarna förbereda sig för dagen som just börjat. Inte ett moln på himlen gjorde denna dag till en av de hetaste på länge. Efter 10 minuter är vi ute ur citykärnan får vi se ett landskap som tar häpnaden ur oss. Kusken parkerar hästen strax nedanför en utsiktskulle och vi knallar upp den sista sträckan. När vi väl är uppe på berget kan vi knappt tro våra ögon. En fantastisk utsikt över Trinidads dalar, sjöar, berg och plantage möter oss. Vi fotar en hel del och fortstter sedan in mot byn och besöker en keramikverkstad. Inne i butiken sitter män och skulpterar kubansk keramik. Alltifrån vaser, figurer, talrikar mm. Vi hittar ett coolt askfat format till en trasig sko som vi köper för en billig peng.

Två timmar senare släpper kusken av oss och vi fortsätter till fots till Museo de Romantico. Huset eller snarare herrgården påminner om Vizcayahuset i Miami som har en liknande innegård central i huset. Det gammelrosa huset är från mitten av 1800-talet och ägdes av en förmögen spanjor som ägde tobaks- och kaffeplantage i Trinidad. Huset har haft olika ägare fram tills det blev ett museum i mitten av 1990-talet. Vi fick se inredning och möbler mestadels från Spanien, Frankrike och England. Otroligt vackra mahognybyråer, skåp och porslinsprydnader fanns i alla rum. Utsikten från huset var slående vacker och sträckte sig över Trinidads låga hustak ända bort till havet och tobaksplantagen.

Efter att ha strosat omkring med guide på museumet någon timma var vi törstiga och gick för att sätta oss på ett fik. Fiket visade sig även vara en dansskola så vi fick lite underhållning till våra (starka) Mojitos. När dessa var urdruckna gick vi till internetställe , Mojito Club, och tog två öl var och diskuterade kommande resplaner.

Se alla bilder här!

Bussfärden från Vinales till Trinidad (via Havanna) tog cirka 10.5 timmar och vi sov av den mesta tiden. När bussen stannar vid Trinidad hinner vi knappt stiga av förrän en kille frågar oss om boende. Vi sätter oss på hans ”taxicykel” och hamnar hos en kubansk familj som bor i centrum av Trinidad. Huset är stort och luxiöst i kubanska mått och det syns att vi kommit till en förmögen familj. Mannen i huset, Raol är jättegullig och kan lite engelska. Hans fru och barn är ganska tystlåtna men ler åt oss. Det är Raols mamma som står för all matlagning och hon berättar för mig att alla råvaror i huset är färska och direktköpta från antingen fiskaren, slaktaren eller fruktodlaren. Dom maler sitt egna kaffe och dricker juice från egen apelsinodling. Vi släcker lampan vid tio-snåret och somnar på stubinen.

Nästa morgon vaknar vi vid nio-tiden och jag kan inte förstå att jag sovit så bra. Jag sov nämligen ca 8 timmar i bussen och sov som en klubbad säl hela natten. Vårt rum är stort med högt i tak. Vi har varsin riktigt skön säng med fräscha sängkläder. I Vinales sov vi i en risig säng, utan täcke med kläderna på och det känns skönt att trivas i sömnen igen – det är så viktigt! Vi äter frukost och bestämmer oss för att utforska byn idag. Trinidad, som är kubas äldsta stad, är för mig en väldigt romantisk stad med små gränder och kullerstensgator.Staden är ”kulturmärkt” och det märks; nya affärer huseras i små hål i väggarna och utifrån kan man aldrig avgöra vad som finns inne i butikerna. Många av Trinidads hus och byggnader är låga med glada och blandade färger. Vi går omkring i timmar och jag ler åt vad vi ser. Det är mer känslan som gör mig glad här. Det är mysigt att se grönsakshandlaren stå på gatan och sälja sina tomater. Vid nästa korsning står en kvinna och säljer bakverk på en trävagn. Plötsligt swischar en häst med vagn förbi och det känns som om Trinidad har backat 100 år tillbaka i tiden. Solen skiner och det är riktigt varmt ute. Vi sätter oss på ett cafe och dricker lemonad.

Vi går förbi ett litet torg som har en minimarknad. Vi handlar lite souvenirer för en billig peng. Vi köper bl.a små maraccas, ett stort ölglas i trä, en basker och träansikten på en kubansk man och kvinna. Uffe försöker febrilt hitta en landsflagga till hans samling men får nöja sig med en öl-hållare (nu har vi typ 20st från olika länder) suck 😀

Se alla bilder här!

Idag träffade vi en kubansk man när vi satt på en av Vinales uteserveringar. Han kunde ingen engelska men var väldigt nyfiken på oss så vi började med vårt invanda teckenspråk samt engelsk-spanska ordbok. Efter en stund kom hela tjocka släkten med hans fru och två barn, syster med man och barn. Barnen kunde lite engelska så de satt och översatte åt oss. Vi blev bjudna på kubanska cigaretter och inhemsk rom. Vi bjöd dem på bärs och Grov portion 🙂 . Ni skulle sett deras miner när de doftade på dosan. Vi blev sittandes i flera timmar och skrattade åt varandras språk-förbistringar. Dom frågade oss om våra jobb, hobbies och om våra familjer i Sverige. Det visade sig att den kubanska familjen är vanligtvis mycket större än den svenska och de skaffar barn i tidigare ålder.

Då kubaner inte får lov att resa utomlands var de nyfikna på vår resa runtom i världen. Vårt intryck av det kubanska folket är att de är väldigt öppna, positiva och sociala människor. Dom är nyfikna och öppnar gärna en konversation med dig oavsett om du kan spanska eller ej. När vi kommer hem har mormor gjort middag åt oss och har med sig en liten present; nymalt kaffe från Vinales!!! Vi kommer att sakna henne….

Se alla bilder här!

Vi äter frukost som mormor återigen tillagar. Idag fick vi prova en ny rätt som var en typ av kall pasta-röra med pickles, lök och rökt skinka. Jag drog på röran på mackan och njöt av den godaste kopp kaffe jag smakat. Vi möter därefter vår guide som tar oss på en 5-minuters promenad till platsen där hästarna står. Vi möts av en osannolik vy över Vinales dalar. Jag står helt stilla, totalt paralyserad av den magnifikt bländande naturen. Vi hoppar upp på hästarna och min häst vill gå först fram mest hela tiden. Naturen är sagolikt vacker och det känns otroligt läckert att se den från en hästrygg. Vår trio travar på mot en lokal tobaks- och kaffeodlare. Killen som äger farmen är i vår ålder och ser ut som en stereotypisk bonde från 60-talet med stövlar och stråhatt. Han hälsar oss välkomna och gör oss en drink från en avhuggen kokosnöt med rom, sirap och färsk grape-frukt i. Ingen av ingredienserna är någon storfavorti hos mig men drinken smakade jättegott. Vidare rullar han oss en cigarr och det känns inte helt fel att sippa kokosdrink just här och nu med en färsk cigarr i handen. Han visar oss runt på plantagen men vare sig bonden eller guiden kan någon engelska så vi försöker göra vårt bästa för att förstå vad de säger.

När vi sedan är åter på hästryggen berättar Uffe hur hästrädd han är, *asgarv*. Jag har märkt att han sett något stel ut när jag försökt få min häst att gå lite fortare fram. Och han ser extremt koncentrerad ut på sadeln och svarar endast kort och koncist vid tilltal. När min häst sedan stannar upp precis framför Uffes häst tror jag att jag ska garva ihjäl mig. Min häst passar nämligen på att ”göra stort” och eftersom Uffe inte vet hur han ska stoppa sin häst, kör han sitt ben rakt in i min häst och får hästskit över hela brallan, hahahah. Jag tror jag dör av skratt men slutar tvärt när jag ser en surmulen Uffe bakom mig. Han säger högt ”DET DÄR GJORDE DU MED FLIT!!” och jag försöker tänka ut vad oddsen är att detta kan hända i verkligheten.

Resten av utflykten hör jag Uffe, muttrandes bakom mig, försöka få hästen att gå dit han vill. Ibland bestämmer hästen sin egna väg in i ett snår som resulterar i att Uffe får rivmärken över hela armarna. Trots detta är vi på strålande humör och skrattar mest åt varandra. Denna utflykt har gjort resan till Vinales värt alla timmar i bussen och är bland det bästa vi gjort under dessa 6 månader på resande fot. Efter 4 timmar på hästryggen kan vi knappt ta oss ner på marken. Vi har så infernaliskt ont i knän, vrister och rumpa att vi får minne av utflykten i flera dagar efteråt.

Se alla bilder här!

Morgonens uppgift var att ta ut pengar och hitta en resa till Maria la Gorda som är en strandort söder om Vinales. Typiskt nog finns det bara ett hotell på stranden som givetvis var fullbokat de närmsta dagarna fram. Vi försökte hitta en annan strandort men alla som finns har bara ett hotell som också är fullbokade. Tydligen har vi rest till Kuba under högsäsong. Vi bestämde oss därför att på måndag ta en buss till Trinidad via Havanna. På resebyrån träffade vi på en svensk man, Sten, som är på resande fot i Kuba. Han kan landet väl och gav oss mängder av tips. Han har rest till Kuba i många år och rekommenderade boende i turistmeckat Varadero. Varadero är inte vårt eller hans förstaval men iom att vi inleder vår resa med att upptäcka ”det riktiga Kuba” samt att alla andra strandorter är fullbokade, känns Varadero som ett helt perfekt val. Han tipsade om ett boende längst bort ifrån hotellkomplexen med urvacker omgivning, nära till kritvita stränder som inte kostar skjortan. Men Varadero blir först efter Trinidad.

Efter att vi tagit ut pengar på banken satte vi oss på ett litet fik/restaurang. Uffe drack bärs (Cristal) som påminner om Carlsberg Hof. Jag beställde en lemonad med mynta som smakade precis som en svag Mojito. Mojiton som jag har druckit i Kuba har hittils varit väldigt stark så jag kan lika gärna utan rom, haha. På fiket började vi prata med tre norrmän som var urtrevliga. Vi satt säkert där i tre timmar innan vi gick tillbaka till vårt casa. Strax innan middagen var klar kom Annis morfar förbi och hälsade på. Han arbetar på ett tobaksplantage och hade med sig ett gäng nyrullade cigarrer. Det var helt surrealistiskt att sitta och försöka kommunicera med honom då vi inte kan spanska och han ingen engelska. Med mycket kroppsspråk och stor hjälp av språklexikon satt vi faktiskt i flera timmar, pratade och skrattade åt varandra. Han berättade att cigarrerna han hade med sig bestod av vanilj, rom, vatten, socker och honung. Han rullade en åt Uffe som var gudagod. Uffe är en fena på att kommunicera på spanska och kunde till slut få ihop hela meningar. Det var härligt att se dom där två febrilt bläddra i spanska-ordboken medans de rökte varsin nyrullad cigarr. Uffe var lyrisk och köpte 3 hemmagjorda cigarrpaket gjorda av bananblad (24 st). Morfarn blev så glad att han gav bort ett extra paket till honom. Så nu har Uffe ett 40-tal cigarrer som han måste hinna röka upp inom 20 dagar då vi inte kan ta ut mer än 10-15st ur landet. Rätt åt honom, haha.

Middagen var fantastisk och vi åt nygrillad fisk, svart bönsoppa, grönsaker och färsk frukt. Kvällen avslutades med kubansk karneval och överallt ser vi kvinnor, män och barn vicka på höfterna åt rytmen av salsa-musik … ibland blir det nästan genant att se folk i alla åldrar stå juckandes mot varandra i rader och det ser ut som dom har sex med kläderna på.

Se alla bilder här!

I onsdags bokade vi en bussbiljett som skulle ta oss från Havanna till Vinales. Resebyrån vi hade knallat in på sålde dock inga lokal-bussbiljetter så vi hamnade på en utflyktsbuss (för ungefär samma pris) till Vinales. Vi vaknade upp 05.30 på torsdagsmorgonen (bussen skulle gå 07.00). Städerskan skulle hämta lägenhetsnycklarna 06.30 och när hon inte dök upp blev vi lite stressade. Vi ringde upp vår värd och frågade hur vi skulle lösa situationen. Vi fick genom honom veta att våra klockor är felinställda (samma dag som vi reste från Florida gick USA över till sommartid). Turligt nog hade vi inte förlorat en timma utan vunnit en.

Vi hämtades upp av en riktig lyxbuss med sköna säten och AC. Plötsligt började guiden prata tyska och engelska i mikrofonen då 98% av sällskapet var tyskar. Genom vår lilla tur lyckas vi besöka en tobaksfabrik, en hästranch samt en utsiktspunkt utan att lägga ett öre extra, haha. Ibland ska man ha lite flax.
Vi blev avsläppta två timmar försenat och ingen skylt med ”Christine” fanns på busshållplatsen. VI började traska och märkte att byn var inte större än att vi direkt hittade ett annat Casa Particulares. Vi bor nu hos ett ungt par, i ett rum med egen toalett/dusch ett kvarter från ”centrum”. Vi fick veta att just denna helg är det karneval i stan (en gång om året) så det var ren tur att vi hittade ett boende. Vår värd Anni är en rar tjej som kan lite men tillräcklig engelska så vi kan förstå varandra. Vi fick en välkomstdrink ”Mojito” och samma kväll lagade hennes mormor middag åt oss. Vi åt den godaste fisk vi ätit på länge med friterad rotfrukt, svart bönris, minnestronesoppa, sparrissallad samt färsk frukt. Supergott!!

Vi satt uppe och rökte cigarr på terassen och gick till sängs strax efteråt. Natten var lång och jobbig. Utanför vårt fönster försöker tuppar och grisar överrösta diskomusiken från gatorna. Vi vaknar upp som två yra troll av doften från nylagad frukost. Vi åt småfranska med hemmagjord mjukost, smör och marmelad. Kaffet som var nymalet var grymt gott och vi drack någon typ av nektar-juice med en eftersmak av kokos.

Se alla bilder här!

I plugget läste jag spanska på kvällskurs men pga av för få deltagare avbröts den. Synd. I Kuba hade vi verkligen behövt spanskakunskaper. Invånarna kan ingen engelska och vi kan ingen spanska. Vi känner oss som två dumma får överallt. Det finns en liten avdelning med spanska ord längst bak i vår Lonely Planetbok men det är bara 3 sidor och täcker bara de absolut enklaste meningarna. Uffe har idag suttit i telefon och försökt på knagglig spanska boka ett rum hos en kubansk familj (casa partikulares) i Vinales dit vi ska imorn. Ingen kan dock engelska och vi önskade verkligen att vi kunde mer spanska.

Vi gav upp iden att ringa till de privata boendena och beslöt oss för att istället gå till ett internet cafe och leta upp boende. Vad som utspelade sig där var en syn för gudarna haha. Uffe var i sitt esse och lyckades genom att spela ”gäster med gester” förklara för den icke engelsktalande receptionisten att vi behövde hjälp med boende i Vinales. Hon ringer upp sin dotter (som kan prata lite engelska) och Uffe berättar för henne vårt dilemma. Dottern förklarar vidare till hennes mamma som ringer upp och pratar med husägaren i Vinales. Tyvärr var det fullbokat och de föreslår ett annat boende. Mamman ringer upp sin dotter som förklarar detta för Uffe. Dottern ber mamman att ringa det andra boendet som turligt nog hade en plats åt oss 😀

Jag sitter framför datorn och ser i bakgrunden hur receptionisten försöker få personuppgifter från Uffe och han bläddrar febrilt i boken för att försöka hitta dom rätta meningarna. Vi lämnar internetcafeet med ett bokat rum imorgon hos en familj i Vinales. Paret som vi kommer bo hos, ska stå vid busstationen med en stor skylt som det står Christine på haha. En stor guldstjärna till världens bästa Uffe och en urhärlig receptionist som inte bara lyckas med att boka ett rum på annan ort åt oss utan dessutom lyckas få fram till värdparet vilken buss vi ska ta och vilken tid vi kommer anlända haha.

Som sagt, det finns sina fördelar med att kunna spanska i Kuba. Nästa utmaning blir att hitta en spansk-engelsk ordbok (som vi naturligtvis redan borde ha inköpt) suck.

PS. Lite nya filmer är upplagda se filmflik Ds.

Vi har nummer +53 7 8328085 till vår lägenhet i Havanna. Vi kommer dock bara vara där fram tills på torsdag. Enklast når ni oss mellan kl 14-15 (svensk tid) eller från midnatt svensk tid.

Vi tillbringar hela förmiddagen på museumet och vältrar oss i den kubanska historien som innehåller decennier av framtvingade revolutioner efter spanska och amerikanska ockupationer. Sedan i slutet av 1800-talet har USA försökt att få Kuba till en av de amerikanska staterna. USAs inflytande blir allt större med hjälp av den dåvarande diktatorn Batista. Batistas styre leder landet till total misär med svält, fattigdom och sjukdomar. Till slut lyckas landet frigöra sig från det imperialistiska förtrycket från USA när Castro med hjälp av bl.a Che Guevara leder revlutionen som driver Batista ut ur landet.

Det är skrämmande att se hur USA fortfarande förbjuder sina invånare att besöka Kuba, 47 år efter att lagen upprättats. Den amerikanska (politiska) filosofin är ”If you are not with us, you are against us”. Det tänkandet har förstört många länder …
Den kommunistiska ideologin är väldigt bra i teorin, dvs alla människor har lika värde, alla har möjlighet till inkomst och inga klasskillnader uppstår. I praktiken har vi genom tiderna sett att det inte alltid fungerar men det är jävligt läckert att se ett land utvecklas självständigt efter alla ockupationsförsök från stormakter.

I Kuba har tiden stått stilla, bilarna ser ut att vara från 60-talet. Byggnaderna i Havanna är fantastiskt vackra, gamla och välbevarade. Staden är väldigt ren utan tiggare och hemlösa. För oss västerlänningar som alltid är vana vid lättillgänglighet (dvs vi kräver att få det vi vill ha när vi vill ha det) är det krångligt med ett helt statligt styre. Butiker stänger tidigt eller är helt stängda på helger (invånare vill vara lediga). USA är den raka motsattsen till Kuba då amerikanarna är så vana vid snabba och tidseffektiva lösningar.
Förr i tiden sparade man flera veckor eller månader för att ha råd med en efterlängtad sak. I dagens samhälle ska det gå fort och därför handlar många på kredit. Jag tycker att känslan av att längta och kämpa för en sak ibland är viktigare än själva ägandet. Det är läskigt att se hur Sverige blir alltmer likt USA. Det är naturligtvis svårt att motstå samhällets köphets där allt ska förnyas. Din TV ska bli större, din dator ska bli mindre och i slutändan förstår du inte varför du fortfarande vill ha mer. När blir man nöjd?

Jag tror inte svaret är ett helt statligt styre, men det skulle inte skada med ett något mindre materialistiskt samhälle. Dina lyckligaste stunder har oftast inte med en ägodel att göra. En av mina bästa stunder i livet var precis efter att ha klarat av klostertiden i Thailand. Jag var så jävla lycklig över känslan att förtjäna något efter att ha kämpat för det. Aldrig någonssin har jag varit så lycklig över en helt vanlig kopp kaffe! 😀

Visa bilder Museo de la Revolucion!

Denna dag har vi dedikerat till cityvandring i Havanna. Morgonen inleds med att jag tar en iskall dusch då strömmen oturligt nog har gått. Vi lämnar lägenheten och går kvatreret runt och hittar ett bageri och köper varsin nybakad småfranska. Tanten i bageriet tittar blygt på oss och vi försöker på skrocklig spanska förklara och peka på vad vi vill ha. Hon skiner upp och skrattar hjärtligt åt oss när vi säger ”gracias”.

När vi anlände till Kuba i söndags var det inte speciellt varmt så idag har klätt på oss med långbrallor och jumper. Fel val. Solen strålar och vi väljer att ta en taxi till innerstan istället för en långpromenad. När vi anländer till Museo de la Revolucion så är vi 40 minuter för tidiga och bestämmer för att sätta oss på ett fik. Vi beställer varsin cappucino, apelsinjuice och grillad ostbaguette. Kafeet är litet och mysigt. På vår vänstra sida sitter tre äldre män som dricker kaffe och röker cigarr, på vår högra sitter sitter ett ungt par och blossar. Under dagen upptäcker vi att väldigt många kubaner i alla åldrar, i alla miljöer röker cigarr och det doftar ljuvligt.

Senare tog vi en promenad till Plaza del la Revolucion och Ministry of the Interior (se bilder).

Visa bilder Havanna!

Herregud vilken dag! När vår taxi till Ft. Lauderdales flygplats inte dök upp, ringer vi till taxi 05;30 och får reda på att chauffören inte hittar hit. 40 minuter senare dyker han upp och muttrar över att det är så svårt att hitta till i kvarteret. Flyget gick förvånandsvärt bra och vi landar i Bahamas Airport redan 45 minuter efter att vi stått på amerikansk mark. Vi väntade cirka 2 timmar i Bahamas tills vårt flyg till Kuba skulle lyfta. Inne på flygplatsen (i Bahamas) möts vi av ett live-band som spelar med breda smilband. Ovanligt och härligt välkomnande. När vi till slut landar i Havanna vid tre-tiden lokal tid så var vi totalt utsvultna. Det fanns dock inte någon form av matserveringen på flygplatsen så vi bestämmer oss för att ta första bästa taxi (till vår lägenhet i området Vedado).

Vi hinner lagom ta ut väskorna ur taxin när vår host kommer utspringandes och hälsar oss välkomna. Han visar oss runt i lägenheten som består av ett sovrum, allrum, kök, tvrum , toalett och utomhusterass. Det är inget flott ställe men det duger perfekt för oss. Vi ska bo här i fyra dagar och därefter dra oss söderut mot Vinales och Maria la Gorda. Nu har det gått cirka en och en halv timma sedan vi landade och vi håller på att avlida av hunger. Oturligt nog är det söndag och nästan inget är öppet.

Vi kommer just på att vi har dåligt med pengar på VISA-korten så vi måste hitta ett internetcafe för att föra över pengar samt växla till kubansk valuta. Det var lättare sagt än gjort. Inget internet är öppet på söndagar och ingen affär/restaurang tar emot VISA-kort. Till slut hittar vi en telefon och kan ringa till vår telefonbank. Därefter uppsöker vi ett växlingskontor men får där reda på att vi måste ha våra pass med oss för att kunna ta ut pengar. Nu håller våra magar på att sprängas av hunger så vi muttrar tillbaka till lägenheten för att hämta våra pass. Om ni undrar varför inte har några kontanter så gick dom vi hade oavkortat till hyran.

Efter mycket om och men får vi till slut våra pengar och nästa utmaning blir att hitta en mataffär. När vi frågar efter vägen till en mataffär tittar lokalbefolkningen konstigt på oss och säger att det inte finns någon. Flera kvarter senare hittar vi en liten bod som säljer burkmat och torrvaror. Vi köper med oss spagetti, ketchup, vatten och en flaska rödtjut. Kvällen avslutas med hemlagad pasta och Lonely Planet-läsning.

Inatt hade jag en återkommande dröm om morfar. Han stod precis framför mig men vi samtalade genom en telefon. När jag vaknade överfylldes jag av en stark saknad till mormor och Ami.
Så mamma, nästa gång du hälsar på dom lova att ge en extra stor kram från mig. Kärlek Tinna.

Det går ju inte att vara i USA utan att uppleva en riktigt ordentlig junkfood-kväll. Igår beställde vi hempizza och herregud vad den var big! Vi tänke att vi beställer en traditionell variant med lite toppings på…men det kvittade. Pizzan var stor som fan och dröpte med smält ost. Men den var väldigt god 😀

Vi hade även köpt hem ”lite” glass. Glassbyttan var typ större än mitt huvud och när jag var klar, syntes det knappt att jag rört paketet haha.

Förra veckan tog Lisa oss till en internationell matbutik som har en del varor från Sverige. Snacka om att vi var i himmelen när vi hittade kexchoklad, blåbärssoppa, lingonsylt, inlagd gurka och smågodis. Vi köpte bl a hem saltlakrids, malacos fiskar och skogsbär (!!) som jag älskar 😛 Efter en helkväll med skräp i magen la vi oss i sofforna och kollade på Top Gun.

Ikväll var det storfirande på gång då Skellefteå AIK blev klara för elitserieslutspel efter en gastkramade match mot HV71. Uffe hyperventilerade och fick lite Asti Cinzano för att lugna nerverna och fira vinsten 🙂 Till kvällsmat lagade vi grillad halloumiost som förrätt och smördegsinbakad fläskfile med småpotatis, sparris och gorgonzolasås. Medans jag stod i köket satt Uffe och kollade på en film i världsklass; Den vilda jakten på juvelen haha. Till dessert käkade jag Brownie Cheesecake och Uffe öppnade en ny Ben & Jerry glass; Coffee heath bar crunch.

Nu har vi fixat med boende i Havanna. Vi hittade på nätet ett Casa particulares dvs vi bor tillsammans med en kubansk familj (vi har dock fått turen att bo i egen lägenhet i ägarens byggnad) för en liten peng. Vi kommer att vara i Havanna i 4 dagar innan vi drar oss mot södvästra delen av Kuba.

Se alla bilder här!

Det är många tankar och reflektioner som dyker upp i huvudet när vi är ute och reser. Vi gör många jämförelser med andra länders kultur, religion och politiska situationer.
Det är vanligt att vi blir vansinnigt förälskad i ett land dom första veckorna som vi är där. Vi ser dom positiva aspekterna av ett land i början av vistelsen tex i Thailand som har dom mest underbara stränderna, människor och maten. Men det är en fruktansvärd fattigdom som råder i landet och befolkningen är extremt beroende av turism. Detta resulterar i invånarna gör ALLT för att behålla utlänningar. Kvinnor prostituerar sig och i många familjer tvingas dottern försörja hela släkten genom detta sätt.

Indien är ett land som växer otroligt fort och kommer inom en snar framtid gå om Kina i antal invånare. Landet bjuder på otroliga kulturarv, fantastiska vyer och underbara maträtter. Vi har sällan sett vackrare kläder än i just Indien. Vi har dessvärre också upplevt en hel del saker som gör oss hemkära. Vi har samtalat med 25-åriga sexbarnsmödrar som är på flykt undan sina män. De får inte skilja sig då detta är en skam för hela familjen, oavsett om mannen misshandlat kvinnan eller vad som har hänt. Hon får gifta sig en gång och det ska vara resten av livet. Kvinnan är alltid lägre stående än mannen.
Det är inte bra att få döttrar då dessa kostar mer pengar vid ett giftemål, maken kräver ibland en avgift (dowry) för att bli kvinnans äkta man. Här ser vi klara skillnader gentemot Sverige där vi är i topp när det gäller jämställdhet!
Homosexualitet är strängt förbjudet enligt lag och straffet kan bli livstids fängelse (se källa). I vår guide-bok Lonely Planet läste vi att analsex resulterar i 10 års fängelse, hur man nu ska efterfölja en sådan lag? I vår dagliga morgontidning läste vi om sexuella trakasserier och gruppvåldtäkter mot kvinnor och när västerländska kvinnor går på stan får de ständigt skyla sig för att inte bli utstirrade/bli tafsade på. Det finns inget som helst pensionssystem i vare sig Thailand eller Indien varför vi ser alldeles för gamla människor på gatan, sliter och arbetar när de borde vara hemma och njuta av den lediga tid som de förtjänar efter år av jobb.

I USA är det lätt att se dom materiella fördelarna som råder dvs det finns vackra villor, stora båtar och andra överflödiga egendomar. En medelinkosttagare i Sverige kan lätt leva som en ”miljonär” i USA. Med miljonär menar vi att du har råd med en vacker strandtomt med pool, flera bilar, städhjälp samt den största tv:n du någonsinn sett.
Det är lätt att bli förblindad och svårt att förstå varför vi svenskar betalar ”så mycket” för ”så lite”. Efter att vi levt i ett land i några veckor och pratat med invånarna inser vi att så är inte fallet. Vi svenskar har det så jävla bra. Det är många svenskar som anser att det är trist med att ha en medelinkost, betala mycket skatt och få för få ören kvar att leva på. Men vad många länder i världen har som vi INTE har är: Klasskillnader. Klasskillnader uppstår när rika människor har fantastiska möjligheter att bli rikare samt fattiga har svårare att hålla sig ovanför vattenytan.

I USA råder det extrema klasskillnader som uppstår när människans överlevnad helt och hållet är upp till dig själv. Dvs du betalar för egen sjukvård som gör att människor inte har råd att gå till läkaren när de är sjuka. En del arbetsgivare betalar deras sjukförsäkring varför amerikanare är dödsrädda för att förlora sina jobb. Som mamma har du rätt att stanna hemma i 2 veckor (!!!) efter förlossning. Ingen mammaledighet alltså. Som amerikan har du om du har tur rätt till 2 veckors semester om året och man jobbar i regel 60-70 timmar/veckan.

USA är ett perfekt land att leva i om du är rik, frisk och välutbildad. Och ett horribelt land ifall du plötsligt drabbas av en sjukdom, livskris eller lever som ensamstående. Som ensamstående har du oftast två jobb och arbetar 80 timmar/veckan. Inte konstigt att många kvinnor gifter sig av ekonomiska skäl. Det är dessutom norm att kvinnan i äktenskapet inte arbetar vilket resulterar i att hon hamnar i en beroendeställning: hon har ingen utbildning, ingen arbetserfarenhet och har därmed inte ”råd” att skilja sig. Detta har samhället löst genom att (vanligtvis) kvinnan har rätt till 50 % av vad mannen har tjänat under äktenskapets tid.
Vi trodde innan vi kom till USA att amerikanarna betalar lite skatt. Men efter att vi pratat med våra vänner (som bor i Florida och är medelinkomstagare) säger dom att ca 28 % av deras lön går till skatt. Det är alltså inte mycket mindre än vad de flesta svenskar betalar. Svenskar har i jämförelse gratis sjukvård, 5 veckors semester, mammaledighet, pension mm. Och som svensk går dina skattepengar till att utveckla bättre sjukvård och infrastruktur. I Sverige kan du resa överallt i landet med buss eller tåg och du behöver inte förpesta miljön med att alltid ta bilen.

Det finns tusen anledningar till att USAs ekonomi är avsevärt försämrad. Kriget är naturligtvis en av de stora orsakerna. Bush har lånat pengar av Kina (bla för att ge varje invånare en ”gåva” på 300 dollar. En annan orsak är att många amerikaner handlar på kredit. I genomsnitt äger amerikanen 30% av sina egendomar, resten är på kredit. Deras kredit är i snitt högre än deras boendekostnader (!!!)
Vi ser ”house on sale” överallt i hela Florida då folk inte har råd att bo kvar. Den rörliga boenderäntan är skyhög och folk betalar bara av räntan.
Vi hör klagomål på CNN och CBS att bensinkostnaden är för dyr och självklart är den det när många kör gigantiska bilar som drar 2-3 liter besin/mil. I Sverige är bensinpriset galet mycket högre men många av våra bilar drar mindre besin och bensinkostnaden blir därför i slutändan lägre.

Vi såg häromdagen filmen ”An unconvenient truth” av Al Gore som vi rekommenderar alla att se. Så jävla skrämmande att se hur världen lider för vårt ovarsamma miljötänkande. Grönland och Alaska håller på att smälta bort och om isen fortsätter smälta så påverkar det Golfströmmen (för kalla strömmar) saltet sjunker och en ny Istid kan uppstå. Med detta i åtanke är det skrämmande att se ointresset för ämnet i USA (och resten av världen).
Våra homosexuella vänner i USA tycker att det är helt ofattbart att två svenska homosexuella personer har rätt att gifta sig. I USA är det lagligt att vara homosexuell men inte att gifta sig/skaffa barn. Det finna ingen chans att njuta av pensionen på ålderns höst utan att spara ihop till den själv. Pensionen från staten är löjligt låg och det är därför amerikanare jobbar ihjäl sig under sin livstid för att kunna ha råd att pensionera sig. Du måste som förälder även spara pengar för att kunna ge ditt barn möjligheten att utbilda sig efter högstadiet.

Det fantastiska med att göra denna resa är att vi verkligen uppskattar vad vi har hemma. Vi är så otroligt lyckligt lottade över att ha vuxit upp i ett tryggt samhälle med jämställdhet, fungerande välfärdssystem och infrastruktur i världsklass. Svenskar har ett otroligt gott rykte om sig ute i världen och varje gång vi berättar varifrån vi kommer möts man med ett leende.

Tänk på det nästa gång du klagar över att skatten är för hög! haha 😉 Nu förstår vi vart pengarna går.

Vilken underbar dag!!! Vi drog tidigt igår morse till Everglades och spenderade hela dagen med alligatorer, delfiner, fåglar och en helt övermäktig natur.

Dagen kunde dock ha börjat bättre…Uffe hade dagen innan beställt en taxi från Lisas hus till platsen som safariföretaget (deras hemsida) skulle hämta upp oss på. Naturligtvis hade taxin uteblivit och vi började bli smått stressade eftersom vi hade en tid att passa. Uffe ringer taxiföretaget och undrar var taxin är. En jävligt sur kvinna förklarar för honom att hon har ingen aning då hon just börajde sitt pass (???) Men att hon skickar iväg en taxi så fort som möjligt.

Tjugo minuter senare har fortfarande ingen taxi dykt upp och vi är nu jävligt stressade. Uffe ringer till Safarie-företaget och säger att vi troligtvis blir några minuter sena. Även hon har vaknat upp på sin värsta sida och meddelar att vi måste vara i tid annars kommer vi inte med (Vi har redan betalat för safarin så dom skiter väl i om vi kommer med eller inte). Vi ringer tillbaka till taxin och nu är den 30 minuter försenad *suck*. Hon säger till Uffe att hon inte vet vart taxin är och iom att han har ”en ton” mot henne så ska hon se till att taxin blir ytterligare 20 minuter försenad….What? Vilken jävla apa!

Taxin dyker tillslut upp och vi hoppar in till en taxichafför som verkar hög och sluddrar bakom ratten. Vi förklarar att vi har bråttom och måste hinna i tid. Han säger irriterat att han inte vet vart platsen ligger så Uffe måste ringa till Safarietjejen som förklarar vägen till chaffören.

07.45 skulle bussen lämna parkeringen. 07.56 svänger våran taxi in till parkeringen och där står minibussen. Det andra sällskapet var nämligen också försenade som tur var! Vår adrealinnivå låg ganska högt den närmsta timman.

Bussen plockar därefter upp resterade sällskap och vi blir samanlagt 8 personer på safarin.
Vi åker först till ett ställe där vi ska hoppa på en ”airboat” (med propeller där bak) som ska ta oss ut till träsken. Vi får dock först chansen att hålla en liten alligator (se bilder).
Träsken var inte speciellt djupa men fyllda med gyttja, gräs, alligatorer och vackra fåglar. Ute i träsket stannar vi till vid en liten bebyggnad som låg på bryggor. Där fick se en gigantisk 50-årig alligator vid namn Big Papa. Han var otroligt fotogeniq och på gott humör (se den skrattande alligatorn på bild). Här såldes också indiankläder, drömfångare och halsband som två indiankvinnor satt och tillverkade. Väl klara tog vi airboaten tillbaka till kajen och minibussen för att ta oss till nästa anhalt.

Efter en kvart svängde vi av på en mindre väg och stannade till vid vägkanten. Nu var vi långt inne i Everglades och naturen här var otrolig. Vi tog oss genom ett litet snår och där såg vi en gyttjepöl fylld med små vilda bäbis-alligatorer. Dom såg ut att må gott och plaskade runt i pölen. En överväldigande känsla kom över oss när vi såg miltals av träsk bestående av små illgröna träd med en klarblå himmel som bakgrund.

Nästa stopp var egentligen bara en liten rastplats med en liten damm och ett långt dike vid vägkanten. Här fanns det dock otroligt mycket djurliv och vi fotade alligatorer, fåglar och svartgula insekter. Otroligt mycket djurliv med tanke på att det bara var 3-4 meter ifrån vägkanten. Vid det här laget höll vi på att dö av hunger och nästa stopp var Everglades City och ett lunch-hak.

Till appertiser serverades friterad alligator och vi smakade båda nyfiket på de små bollarna. Smakade exakt som kyckling och vi var nog båda lite besvikna på att köttet inte hade mer särskiljande smak. Uffe åt en sallad och jag tog en riktig amerikansk hamburgare.
Vid bordet satt ett par andra pensionärer och diskuterade deras timeshare-lägenheter. Vi nämde inte att vi varit på ett timeshare-möte efterssom de verkade vara så nöjda med deras lägenheter. Efter halva lunchen bytte vi tallrik och avslutade varandras lunch haha. Magen var nöjd och vår färd fortsatte.

Sista stoppet var vid hamnen i Everglades City. Vi hoppade på en båt som tog oss ut i mexikanska golfen. Vi såg massor av delfiner, manetees (snarlik sjölejon se denna bild), otroligt många fåglar. Det var svårt att ta bilder på delfinerna men en liten fena fastnade bestämt på en av bilderna. Båtfärden var en av höjdpunkterna och det var underbart att sitta i solen och känna vinden i håret när man såg allt djurliv omkring sig.

När vi återvände till kajen var alla rejält trötta och vi slumrade till på hemvägen. Guiden som hade pratat konstant hela dagen gjorde rätt i att passa på att andas. Vi pratade lite med de andra i bussen som kom från Virginia och Colorado och hade kommit ner till Florida för att fly undan det kalla vädret de hade hemma.
Guiden körde oss ända vägen hem så vi slapp ta en taxi, vi dricksade och tackade för dagen.

Visa alla bilder från Everglades!

Nu har vi äntligen hittat våra biljetter till äckligt vackra Karibien 😀 Den 9e mars lyfter flyget mot Havanna, Kuba med mellanlandning i Bahamas. Då det är omöjligt att resa till Kuba från USA (amerikanarna är strängt förbjudna att resa dit eller rättare sagt spendera några pengar i Kuba och hotas med fängelsestraff och dyra böter ifall de gör det) var vi tvugna att resa via Bahamas….vilket inte är helt fel! 😛

Vi kommer stanna i Kuba i sammanlagt i 25 dagar innan flyget tar oss vidare till Dominikanska Republiken via Costa Rica. I och med att dom flesta länder och öar i Karibien, Centralamerika och Sydamerika kräver en vidarebiljett för inträde i landet så var det lite meckit att hitta bra biljetter. Vi satt nog framför datorn i 8 timmar innan vi bestämde oss för denna rutt.

Jag (Tinna) har alltid velat åka till Kuba som naturligtvis är den krångligaste samt dyraste ö att resa till. När vi väl landar är dock kostnaderna väldigt låga. Dvs det är dyrt att resa in och ut ifrån landet men billigt att leva där. Vi var dessutom tvugna att hitta en biljett ut från Kuba då deras immigration kräver det. Efter många heta disskusioner om vilket land vi därefter skulle resa till bestämde vi oss för att åka till D.R då verkar vara en väldigt vacker och inte alltför dyrt land att leva i.

Tanken är att vi därefter ska ta oss till Brasilien då vi båda väldigt gärna vill uppleva Amazonas men det var sjukt dyrt att resa dit från Kuba. Antingen så avslutar vi vår karibienrutt efter D. R eller så tar vi en sväng ner till S:t Lucia och Trinidad. Vi får helt enkelt se vilken plan som blir bäst!

Igår var det en Mr Ulf Tommy Lundh som var i himmelen (se bilder). För en vecka sedan beställde han två stockar Grov portion på nätet och har sedan dess sprungit till postlådan som en skottspole. Igår kom belöningen och han var som en tioåring på julafton!

Eftersom det är lördag så bestämde vi oss för att unna oss lite extra mumsfilibabba och cyklade till matvarubutiken för att handla till ingridienser till middagen. Det är inte ofta vi får chansen att tillaga mat själva och passade på att slå på stort. Oxfile med brytbönor, timjanklyftpotatis med rosepepparsås och parmesangrillad tomat. Rosepepparkornen var svåra att hitta så vi köpte en mixed pepparburk som stackars Uffe fick sortera ur. Innan denna måltid fick jag en champagnedrink och Uffe drack inhemsk öl (som utlovat i gästboken)…Lindemans Shiraz har blivit en favorit då den kostar här 30 spänn (!!!) Galet gott och galet billigt 😀
Till dessert: Keylime cheeskake 😛

Då våra magar inte direkt är vana vid denna sortens mat låg vi som två paddor på sofforna efteråt. Lisa har typ 500 tvkanaler så det slutade med att vi kollade på Dödligt vapen 2, The Mumie, Con Air, Snakes on a plane och Boogie nights – riktiga klassiker hehe.

Visa bilder

Idag tog Raul oss på en dagstur till Miami. Första anhalt var ett gammalt hus, Vizcaya , som också är ett museum. Det tillhörde en av USA´s första tobaks-importörer och var otroligt magnifikt. Mycket av inredningen är hämtad från Europa och Asien. Huset byggdes 1916 och hade bl.a Floridas första telefon, elektricitet till alla rum och hiss. Huset omringades av en gigantisk trädgård som hade grekisk/italiensk stil med stenstatyer och fontäner.
Husets ägare, James Deering , hade ofta storslagna fester som celebriteter såsom Frank Sinatra , John F Kennedy, Ronald Reagan samt påven (!!) deltog i. Raul sa hela tiden att detta var hans drömhus och att han en dag skulle bygga ett likadant hus i Mexico. Killen har ju ”bara” redan ett tiotal hus i USA och Mexico. 🙂

Efter ett tag började det dugga och vi bestämde oss för att gå tillbaka till bilen för att ta en sväng ner till South Beach, Miami (Ocean Drive). Där besökte vi bl.a huset där Versaci bodde (idag hotell) och det var ruggit att stå på platsen där han blev kallblodigt mördad. Se bild på grindarna.
Vidare besökte vi hotel Victor som Raul tidigare har jobbat på. Det hade en väldigt stilrent, lyxigt och snygg design och kändes mer som en nattklubb än ett hotell.

När klockan började närma sig fem höll vi på att dö av hunger och åkte till en grekisk restaurang och käkade drömmat! Sent på kvällen körde Raul oss till Lisas hus och vi slängde oss i sängs och somnade innan huvudet hunnit landa på kudden.

Visa alla bilder!

I måndags tog vi våra väskor och flyttade in hos Raul för två nätter. Han plockade upp oss i Fort Lauderdale och körde oss till hans favoritrestaurang som serverar äkta mexikansk mat. Raul är nämligen från Mexico och ville att vi skulle få smaka på det riktiga käket som finns i hans hemland. Det var starkt, starkt och starkt men riktigt gott!! Vi åt flera rätter men det som jag tyckte var godast var dessa tacoformade (fast mjuka) bröd som var fyllda med någon typ av kött (biffstroganoff) och jalapeno-salsa.

Efter att ha fyllt våra magar till bristningsgränsen åkte vi hem till Rauls lägenhet som är beläget mer eller mindre på stranden. Hela kvarteret består av idiothöga skyskrapor och även om området är extremt lyxigt med galet dyra lägenheter så är det ganska opersonligt. Många lägenhetsägare har dessa boenden några veckor om året och det är mer eller mindre bara pensionärer som har sina boenden här. Raul har bott i USA i tre år och valde att flytta hit pga av sitt jobb. Munnen går i ett och han pratar vitt och brett om alla världskändisar han känner och hur mycket pengar hans familj har. Under ytan är han en otroligt snäll och generös människa och man får ta resten av hans personlighet med en klackspark 😀

Vi (jag, uffe, raul och hans polare freddie) gick ner till stranden och solade & badade. Stranden är jättefin men i och med att hela Florida en gång varit ett stort träskmark, känner man att man sjunker ner lite i sanden. Stranden är gigantisk och du kan se ända fram till Miami och Fort Lauderdale från där du står. När solen gick i moln, hoppade vi i den 30 gradiga poolen som tillhör huset. Mycket skönt!

På kvällen fick vi besök av Thom och Bill som kom med världens största lasagne. Vi käkade och hade ändlösa disskusioner om USA och hur det politiska läget har försämrats sedan Bush tillträde. Det bästa med att resa runt i olika länder är att vi får lära oss så mycket om andra människors leverne, kultur, religion och politik. Speciellt genom couchsurfingboende. Det är betydligt lättare att förstå hur människor lever i ett land när du bor tillsammans med dom. Du baserar inte dina åsikter genom surret från media utan istället hör och ser folk som dagligen får ta konsekvenserna av STORA felaktiga politiska beslut.

Efter flera timmars prat tog vi en promenad längst stranden och fick se en urvacker fullmåne som lös upp delar av havet. Dagen efter kom Freddie förbi med mat från Venezuela (hans hemland). Se bilder. Det påminde om kroppkakor fast med annan fyllning. Häftigt att smaka något som hans mamma tillagat från Venezuela!

Visa bilder

Igår tog Lisa oss till en ”get together”-kväll arrangerat av couchsurfing. Vi åkte till Thom som bor i Hollywood (inte i Kalifornien) strax utanför Fort Lauderdale. Det var liknande ett knytkalas där var och en tog med sig en typisk maträtt från sitt hemland. Vi var sammanlagt ett 20-tal personer, vissa som hostar (har surfare boende hos sig) och andra som gör som vi (är inneboende).

Jag och Uffe gjorde skagenrullander (skagenröra i tunnbröd) och Lisa gjorde en kikärtssallad och en jordgubbstårta. På buffebordet fanns det rätter från hela världen, thailändsk currygryta, italiensk kycklinglasagne, mexikansk salsa, brittisk shepherds pie och en massa amerikanska rätter.

Det var riktigt kul att träffa nya människor som vi kunde byta reseberättelser med och få se bilder från platser som dom varit på. Under kvällens gång fick vi dessutom en massa bra tips om vilka platser som är värt att besöka i Karibien, Centralamerika och Mexico.

Igår hade vi planerat att resa till Miami i morgon. Vi har genom couchsurfing hittat ett par som bor i ett hus strax utanför Miami City som vi får bo hos. Men när vi kom hem från festen igår frågade Lisa om vi vill bo i hennes hus medans hon är på semester i Peru. Hon åker på onsdag och kommer vara borta i 12 dagar (!). Vi tackade naturligtvis ja och det ska bli otroligt lyxigt och skönt att ha ett helt hus för oss själva. Lisa är extremt givmild och det känns otroligt häftigt att hon har denna tillit till oss att vakta hennes hus under tiden som hon är borta.

Vi kommer dock behöva lämna huset imorgon för att komma tillbaka på torsdag. Troligtvis ska vi bo hos en kille som vi träffade igår på festen. Han heter Raul och bor i ett strandhus i Hollywood. Lyxigt värre 😀 !
Under tiden som vi är Fort Lauderdale ska vi försöka göra lite dagsutflykter till bl.a Everglades.

Ikväll är det Oskarsgalan i USA och vi har laddat upp med chips och dipp. Det är galet vad många olika sorters chips och dippsorter det finns i detta land. Man får totalt beslutångest och det slutar oftast med att jag inte köper något alls.

Här är några bilder från igår!

Den första attraktionen vi besökte var Spindelmannen, vilket var en blandning av 3D-film och bergodalbana. Iklädda 3D-brillor fick vi vatten på oss som spindelmannen sprutade och vi flög upp i luften för att sedan fritt falla ner mot backen igen. Som tur var räddade spindelmannen oss i sista sekunden. Puh. Attraktionen var dock inte så bra för våra magar och vi lämnade båda stället idiot-yra. När man var liten kunde man åka dessa saker 100 gånger men nu blir man yr direkt, vad har hänt?

Från yr-i-huvudet till dyng-blöt överallt, nästa attraktion var nämligen en extrem variant av Flumeride; världens brantaste vattenbana. Vi satt precis som i flumeride i små stockar och tänkte att vi ”säkert får LITE vatten på oss”. Seriöst!! Vi kunde lika gärna ha hoppat i sjön!! Vi var dyngsura från topp till tå, från ytterplagg till underkläder.
I efterhand såg vi att folk stod och betalade för att vattenkanonerna skulle spruta på just oss. Det kändes som att få en brandslang uppkörd i nyllet, tack för det ! 😉

Vi gick därefter till Jurassic Park och tänkte att våra kläder skulle torka om vi åkte luftfärden (Pteranodon Flyers) där man flög fram. Ungefär som slänggungorna på Liseberg fast i en bergbana över Jurassic Park. En kötid på 75 minuter hade vi dock inte räknat med, speciellt inte när vi insåg att färden var över efter 1-2 minuter. SUCK!!

Se karta över island of Adventure här!

Fortfarande halvblöta tröstade vi oss med en salami-pizza och sallad. Förvånandsvärd liten (men sannerligen onyttig) pizza. Vid 17-snåret begav vi oss ut ur parken med sikte på parkeringen där vår flygtaxi skulle hämta upp oss. Flyget till Ft Lauderdale var i tid och Lisa hämtade upp oss runt 22-tiden på kvällen. Vi slocknade omedelbart och fick äntligen sova ut i ”vår” sköna säng.

Se alla bilder här!

Tidigt på morgonen torsdagen den 21 februari packade vi våra små ryggsäckar och checkade ut ifrån Ramada Maingate (utan att inta den horribla frukostbuffen). Vi kollade vår epost innan skytteln till Universal Studios kom för att hämta oss. Bussturen tog ca en och en halv timma och var sprängfylld med folk. Väl framme var vi dock nöjda över att ha åkt så tidigt, parken var relativt folktom och många attraktioner hade otroligt korta köer.

Visa karta över Universal Studios!

Vi började längst in i parken med JAWS!! En liten båt tog oss ut på vattnet och vi blev plötsligt attackerade av hajen med stort H. Vi hade som tur en modig guide som visste hur man hanterade en hagelbössa och efter en kvart låg hajen och flöt i sitt eget blod. Specialeffekterna var otroligt imponerande!!!
Nästa anhalt var ”The return of The Mummy” som var den bästa attraktionen vi gjort. Från början verkade det som en sömnig rundtur i vagnar i stil med ett museum-besök. Helt plötsligt kastades vi dock backlänges, framlänges och innan vi visste ordet av befann vi oss i en mörk tunnel, attackerad av kackerlackor och mumier. Explosioner och eldflammor överallt och en bergodalbana i nästan becksvart mörker som får balder på Liseberg att blekna. Helt klart den bästa bergodalbanan vi provat! Speciell när man var så oförberedd på att det faktiskt VAR en bergodalbana.
Vi besökte även en filmstudio (”Disaster” med Christopher Walken) som var lite långdragen men def sevärd.

Vidare besökte vi Men in Black som var vagnar på räls där alla i vagnen hade varsin pistol och man skulle skjuta ner aliens som dök upp överallt. Den snurrade lite väl mycket (tänk kaffekopparna på Liseberg) så jag tror inte vi träffade speciellt många monster. Tinna vann ganska stort men våra magar var nu tvugna att vila lite.

Magarna fick dock inte vila speciellt länge då vi fortsatte mot syster-parken Island of Adventure ….

Visa bilder från Universal Studios

Vi vaknade tidigt i vårt hotell-rum på Ramada Hotel. Klockan 08:00 gick skyttelbussen som tog oss till Magic Kingdom. Vi hade inte ätit frulle utan planerade att inta den hos Musse och Kalle. Klockan var säkert 09:00 innan vi hade våra biljetter i handen och satte oss i en av monorailsens vagnar. Utanför portarna till Magic Kingdom stannade tåget och vi fick vänta utanför tills alla disney-karaktärerna välkomnade oss med sång och dans och till slut öppnade portarna. Vi var båda utsvultna och begav oss direkt till ett bageri på huvudgatan.

Dessa restauranger/cafeer är helt galet fyllda med gigantiska bakverk och smörgåsar. Människor sitter och äter kanelbullar med gaffel och kniv. Det är absurt och se människor som är 4 ggr så stora som vi sitta och vräka i sig onyttigheter. Det är inte en bulle per person som gäller utan snarare 3 stora bakverk plus enliter läsk till det. Det är verkligen ofattbart stora människor i USA. Det är många som åker omkring i moderna permobiler pga att de har svårt att gå med deras stora kroppar. Det är naturligtvis sorgligt men du kan inte låta bli att stirra på de oproportionerligt stora människorna.

Väl mätta begav vi oss ut till Adventureland där vi klättrade upp i trädkojor, åkte på en mysig djungelfärd på vattnet och såg Jack Sparrow´s Pirates of the Carribean-attraktion. Sedan åkte vi Big Mountain Railroad och Splash Mountain (som är en amerikansk version av Flumeride på Liseberg). Vi blev ordentligt blöta!!!
Med dyngsura kläder begav vi oss mot Haunted Mansion där vi var förberedda på att bli ordentligt skrämda. Det var dock inte värre än ett par robot-dockor som tittade fram bakom gravstenar och självlysande ögon i mörkret. Har man varit på spökhuset på Liseberg är allt annat mesigt haha.

Nästa område var Fantasyland och där avverkade vi bl.a ”Its a small world”, ”Mickeys Philharmagic” och ”Snow whites scary adventure”. Detta område var definitivt avsett för en yngre publik men mycket av det var ändå mysigt och roligt att göra.
Sista området var Tomorrowland där vi gick på ”Stitch´s great escape”. Vid det här laget var vi ordentligt möra och i stort sett färdiga att gå hem. Innan vi drog var vi ju självklart tvugna att se disney-paraden som vi även filmade i sin helhet (även om vi var tvugna att dela upp den på två minneskort).
Här ser ni kartan över Magic Kingdom!

Efter 9 timmar på Magic Kingdom tog det inte många sekunder på huvudkudden för att slockna. Vi somnade med värkande fötter och en otroligt stark sockersmak i munnen.

Visa bilder från Magic Kingdom

Sent igår kom vi tillbaka från tre intensiva dagar i Orlando. Två vuxna människor som blev barn på nytt 😀
I tisdags tog vi flyget till Orlando och landande tidigt på morgonene. När vi checkade in på hotellet och skulle registrera vår närvaro för TimeShare-träffen blev det ett stressigt springande mellan receptionen, frukosten (som precis skulle stänga och vi var aphungriga) och receptionen för lägenhetsvisning. Vi var nämligen tvugna att lämna diverse vouchers till alla möjliga ställen för att få checka in och äta frukost. Väl klara åt vi den minst prisvärda frukostbuffe vi någonssin satt i oss. Allt var i stort sett socker med olika smaker, inte undra på att amerikander ser ut som de gör 🙂

När vi ätit upp tyckte vi att det var lika bra att få timeshare-visningen avklarad så fort som möjligt så vi tog första möjliga tid. Efter att ha virrat runt en kvart per fot kom vi på att det kanske var bäst att ta en taxi till deras huvudkontor. Killen på hotellet hade sagt att det var ”really close” men eftersom ingen i detta landet använder apostlahästarna så hade han ju naturligtvis menat att det var nära med bil.

Väl framme bjöds det på bröd och fika och efter en liten väntestund påbörjades hjärntvätten. Det hurrades och applåderades åt vänster och höger och det var ingen tvekan om hur FANTASTISK hela ideen var. Jag har aldrig deltagit på ett mer skrämmande möte. När mötet väl var över och vi hade sett 180 powerpoint-bilder på hur fattiga amerikaner kan fullfölja sina drömmar (för endast 3000kr i månaden får man möjlighet att under EN vecka per år få RABATT på utvalda hotell). Många verkade uppriktigt intresserade av ideen, varför får vi nog aldrig reda på. En del är bara födda på fel sida, alternativt tappade tillräckligt många gånger. I slutändan skulle det kosta oss 180.000 SEK att få semestra 1 vecka per år till rabatterade priser. Naturligtvis betalar ingen denna summa kontant utan tar det hela på kredit, dvs ca 3000kr i månaden, helt galet.

Efter att vår försäljare tillbringat fem timmar med att försöka övertala oss kom hennes chef och satte sig ner för att ”seal the deal”. Vi förklarade för honom (på vårt mest ödmjuka sätt) vilken dålig idee allting var och varför vi inte tror på att betala på kredit. Han var uppriktigt besviken och vår försäljare spelade förkrossad vid hans sida.
Sedan kom det en tjej som ville intervjua oss om hur vi hade blivit behandlade under dagen, vi andades ut och tänkte att nu är vi snart klara. Efter 5:e frågan ville hon erbjuda oss en bättre deal än vi tidigare fått. Vi tackade irriterat nej och drog därifrån. Vi hämtade upp vår lön för mödan på deras kontor i form av 152 friska dollar (ca 1000kr) som oavkortat skulle gå till Disney World.
CHA-CHING!!!

På kvällen åkte vi ner till Disney Downtown, åt en hamburgare och revben på Planet Hollywood och gick omrking på området. Vi var inne på en gigantisk Virgin Records-affär och en affär som hade otroligt mycket autografer från kändisar , alltifrån George Bush till Star Wars-skådisarna. Vi åkte hem relativt tidigt för att vara utvilade inför morgondagens Magic Kingdom-besök.

Visa bilder

Gush, igår var det stekvarmt i Fort Lauderdale. Stackars Ryan sprang Maraton i denna hetta men lyckades komma i mål utan skador fast med svåra kramper i benen. Jag och Uffe tog cyklarna till stranden och höll på att svimma av värmeslag när vi kom fram. Det kändes dock inte lägligt att klaga på värmen när vi träffade upp Ryan efter hans sprinterlopp.

Lite senare satte vi oss på samma ställe som vi var på igår och Uffe och jag tog varsin Margarita medans Ryan drack cola. Något som jag tyckte var lite konstigt var kosten som erbjöds till samtliga maratonslöpare efter att de kommit i mål. Vid målsnöret delades det ut öl, läsk, kakor, chips och muffins (!!!) Lite skillnad från våran blåbärsoppa och energidrycker.

Eftersom Ryans kramper fortsatte ett bra tag efter han kom i mål, hade han svårt att sitta stilla alltför länge. Vi bestämde oss därför att strunta i att cykla och istället promenerade hem med honom. Detta tog ett bra jävla tag (ca 2 timmar) i kokhet värmebölja så när vi kom hem var vi helt färdiga. Lisa hade satt igång jacuzzin på verandan och det var bra härligt att lägga sig i den lagom till att himlen öppnade sig och regndropparna började falla. Urskönt! På kvällen blev det grillade hamburgare 😀 (se film)

Imorgon ska vi åka till Orlando och besöka Disney World och kanske MGM Studios. Vi lyckades hitta ett idiotbra erbjudande i en morgontidning. Vi får bo på ett lyxigt 5 stjärningt hotell ett stenkast från Disneyworld i 2 nätter inkl inträde till Disney World för ca 300kr/person. Galet billigt! Enda haken är att vi måste delta i ett lägenhetsförsäljningsmöte i 90 minuter, haha. Normalpris för inträde till parken är ca 500kr/person. Vi lyckades dessutom hitta med Ryans hjälp en billig flygresa tur&retur till Orlando för 190kr/person. Som taget 😀 ! Vi kommer tillbaka till Lisa på torsdag och vi kommer ha kvar de mesta av våra grejer där.
På fredag drar vi till Everglades med Lisa!

Visa alla bilder!

OBS!! NYTT USA-NUMMER !!!!! (+1) 954 305 0637
Vi har nu bott hos Lisa i 4 nätter och vi trivs ofattbart bra här. Lisa är så extremt gullig och vill ta hand om oss hela tiden. Vanligtvis går hon till jobbet runt 5 på morgonen och när hon slutat jobbet vid lunchtid brukar vi hitta på något tillsammans. I förrgår åkte vi ut till USAs största supermall och shoppade lite småsaker. Stället var något så extremt stort och jag tror vi såg 5 % av det hela. Jag handlade lite lotion och Uffe en Lonelyplanet bok ”Central America on a shoestring”.

Igår var det en av årets finaste dagar, supervarmt men ändå lite blåsigt. Vi tog en långpromenad mot stranden och efter att gått i 2 timmar började vi lite lätt lessna. Till slut kom vi iaf fram till Fort Lauderdale beach som kryllade av folk. I om det att det var lördag och ”President weekend” så var det milt sagt fler än vi som var där. När vi gick igenom standen för att komma till beachen kunde vi se miljonkronors villor överallt med sina galet stora båtar brevid husen. Det kändes ganska surrealistiskt att folk har råd att leva på detta vis. Lisa sa dock på kvällen att de flesta inte ens bor i husen och använder dom som ”sommarstugor” (!!!). Ett av husen vi gick förbi hade nyligen renoverats för 4 miljoner $. Helt ofattbart!

Nere på strandgatan var vi helt slut och bestämde att slå oss ner på ett litet fik/restaurang. Vi beställde lite mexikansk mat och tinna beställde en Rasberry Margarita. Tror aldrig vi sett en så gigantisk drink förut, den var ärligt talat större än hennes huvud och såg helt makaber ut! När vi skulle beställa in maten frågade servitören om vi ville ha lite nachos att knapra på innan. Det lät som en bra ide tills han kommer in med en gigantisk korg med nachos och två stora koppar med dipp. Seriöst – varför dessa idiotstora portioner??? Vi hade lätt klarat oss på att dela på förrätten bara. Till lunch åt jag sedan en (stor) ceasarsallad och Uffe käkade en cheesburito med betoning på chees *pust*.

På kvällen Hade Lisa gjort pasta då Ryan ska springa Maraton idag. Startskottet gick för ca en timme sedan så vi ska försöka hinna ner till stranden och hurra på han innan han kommer i mål.

Visa alla bilder!

Vi har väl inte riktigt återhämtat oss från tidsomställningen från Indien (på ca 10 timmar) ännu. Vi sover som kungar i vår galet sköna säng men när mörkret börjar falla blir vi blixttrötta. Inatt satt jag och Lisa uppe till 02.30 och skvallrade men likt förbannat vaknade jag upp 07.00 imorse. Inte konstigt att man blir trött på dagen 😉

Igår tog vi oss en långpromenad till city. Med citykartan i handen såg vi ut som sanna turister och det var riktigt kul att vandra omkring som vilsna utomjordningar. Typiskt nog dog vår kamera efter första kortet och när vi skulle byta till reservbatteriet visade det sig att även det vara urladdat *mutter*. Så vi kunde inte ta några bilder 🙁

Efter att vi vandrat i en timme sprang vi på ”The Cheescake factory”. Jag som älskar cheeskakae höll på att få ett epeleptiskt anfall av lycka. Vi steg in i en cheescake-restaurang och fick möjligheten att välja mellan ett 30-tal små underverk. Jag valde en Key Lime Cheescake och Uffe tog en Chocolate chip cookei dough cheescake. Till det drack jag en white chocolate raspberry latte och Uffe drack en vanlig kaffe med mjölk. Tårtbitarna var gigantiska och vi höll på att storkna redan efter halva kakan.

Jag är normalt inte någon efterättsperson men här i USA låter allting så extremt gott! Jag kommer med all säkerhet käka någon form av dessert varje dag och det kommer sluta med att jag rullar fram. Portionerna är 100 gånger större än Sverige. Hemma får vi tex innan förrätten en liten brödbit att knapra på medans i USA får du en hel jävla baguette. Drycken serveras i enlitersglas (!!!) och jag förstår inte hur folk kan orka dricka upp all denna dryck till maten.

Efter denna chockfika promenerade vi till en av Fort Lauderdales största matvaruhus för att hitta ingredienser till kvällens middag. Vi ville bjuda Lisa på en typiskt svensk måltid på Alla hjärtansdag. Det var dock inte det lättaste att hitta svenska råvoror och vi sprang omkring som vilsna katter för att få ihop matvarorna. Två timmar senare lämnade vi butiken med ca 8 kassar (i vaje kasse lägger dom som mest 2 saker). Hela dagen svettades vi i köket för att få ihop matlagningen till en smak som påminner om den hemma. Jag har sedan länge längtat efter att laga mat och det var underbart att ”känna sig som hemma” igen. Till förrätt gjorde vi toast skagen och till varmrätt *trumpinne* köttbullar med brunsås och potatis.

Uffe var eld och lågor för att han äntligen skulle få sina kära köttbullar så det blev min allahjärtansdag present till honom 🙂 Det blev kanske inte som hans ”all time favorite” men jag var ganska nöjd ändå. Lisa verkade gilla det men jag tror hon föredrog förrätten framför varmrätten haha.

Idag ska vi ut på cykeltur med Lisa. Vädret har gjort en tvärvändning och det finns inga direkta spår efter tornadon. Det är ett behagligt varmt klimat på ca 25-30 grader om dagarna. Ikväll ska en ny kille från Kanada komma och stanna ett par nätter. Han ska bla springa maraton som är på söndag. Han är på resande fot och har nyss varit i Guatemala så vi ska pumpa honom på information. Antingen går vi alla fyra ut ikväll eller så stannar vi hemma och grillar på verandan.

Som vi förespådde blev det en väldigt jobbig resa på totalt 44 timmar. Resan inleddes med en 2 timmar försening i Goa till Bombay. När vi väl kom fram till Bombay blev vi stillasittande i 9 timmar på flyget till Milano. En extremt seg flygning där jag lyckats få en trasig flygstol som inte gick att luta bakåt. Innan vi hade bestämt oss för att resa till USA hade vi kollat upp på internet om visumregler och dyligt. I och med att vi är svenska medborgare har vi rätt att stanna i landet i 90 dagar utan visum. Med detta i baktanke var vi lugna med att resa dit. På flygplatsen i Bombay hade vi turen att hitta en Lonely Planet om USA. Och tur var väl det! Det första vi läste var att vi var tvugna att ha en returbiljett ut ur landet för att ens kunna komma in i USA. Med stressande svettpärlor i pannan kom Uffe på en brilliant ide. Vi tog oss till närmsta internetcafe och bokade en bussbiljett från San Diego till Tiuana i Mexico. Biljetten kostade oss 80 spänn och vi kunde pusta ut!

Vi kom med flyget till Milano och när vi landande där kändes det som om vi var på Grönland…dvs det var otroligt kallt. Vi tog varsin (svindyr) italiensk baguette med parmaskinka och mozarellaost som smakade himmelsk.

När vi skulle gå ombord planet till New York uppstod det milt sagt stora problem. Inte nog med att planet skulle lyfta om 15 minuter, vi lyckades stoppa upp hela kön eftersom biljetten till Mexico inte gällde som ”returbiljett”. Vi fick gå bakom kulliserna och prata med chefen för incheckningen. Hon förklarade att biljetter till grannländerna som Canada, Mexico och Karibien inte kan användas som en returbiljett. Personalen rekommenderde oss att uppsöka närmaste resebyrå och inhandla en annan biljett. Flyget skulle vi då naturligtvis missa.

Vi var lyckligtvis väldigt lugna och förklarade att vi inte visste om dessa regler. Hon verkade tursamt känna sympati med oss och sa att vi själva skulle få förklara vårt dilemma för den amerikanska passkontrollen. Med detta i ”bagaget” satt vi 9 timmar och övade på en rationell förklaring. Vi målade upp värsta scenariot att vi var tvugna att resa tillbaka till kalla Italien och förlora alla våra flygpengar.
Att ”ta dagen som den kommer” har ibland sina nackdelar *suck*.

9 timmar senare landande vi i Fort Lauderdale och var milt sagt två nervvrak. 5 minuter senare hade vi båda passerat passkontrollen utan att säga ett pip. I passet fick vi en stämpel som garanterade oss 3 månaders uppehållstillstånd *yay*. Vad sjutton hände?

I JFK var vi tvugna att byta byggnad för incheckning vilket innebar en 5 minuters löpstrecka med flippfloppsandaler i snöstorm. Det var så jävla kallt att jag nästan tappade andan. Väl inne i byggnaden fick vi genomgå flera säkerhetskontroller och vi var inte lugna förrens vi satt på planet till Fort Lauderdale. Vi blev dock sittande i planet ett bra tag då vingarna hade frusit till is och behövdes värmas upp. Vi landade med 2 timmars försening i ett tornado-drabbat Florida.

Ni hörde rätt, storm och regn öste ner och på tvn såg man hustak bortslitna av en tornado som skulle passera Fort Lauderdale under natten. Inte sant, tänkte vi!

På flygplatsen blev hämtade av världens raraste Lisa (som faktiskt jobbar på flygplatsen). Det visste förstås inte vi när satt och berättade om våra resebrydderier. Hon bara skrattade och tyckte att vi hade haft stor tur med oss!

Lisa bor i ett fint och tryggt område med närhet till stranden. Hon och henns man har just separerats och hon bor i en stor villa med härlig poolterass och stor segelbåt som ligger i kanalen 15 meter utanför köket. Vi har fått ett eget rum (!!!!) med en gigantisk säng, idotstor teve och egen toalett & dusch. Lyxigt värre!
Lisa är urmysig och är väldigt generös av sig. Vi får äta vad vi vill ur hennes kök och vi får vara hemma i huset medans hon jobbar. Hon har tom lämnat en nyckel så vi kan komma och gå när vi vill. Vi köpte lite indiska saker till henne (kuddfodral och rökelser) som kanske är i minsta laget men hon blev iaf jätteglad.

Samma kväll som vi anlände hade även en tjej från Australen anlänt till Lisa. Hon hade ett läckert namn; Skye och sov bara över en natt då hon skulle vidare till Peru. Vi hade urkul ihop och satt uppe hela kvällen och drack rödvin och utbytte reserfarenheter.

Idag är det Valentines day i USA som är en stooor händelse. Vi ska ta oss till en stort matvaruhus (som jag har längtat till! Tänk att få gå omkring bland miljontals matvaror och välja ut en massa goda grejer) för att inhandla ingredienser till kvällens måltid: svensk husmanskost 😀

PS. Vi har inte skaffat Amerikanska simkort ännu så bästa sättet att nå oss är genom Uffes svenska mobilnr +46707182008

Visa alla bilder!

Nu är det inte långt kvar till vår maratonresa. Vi kommer vara på resande fot i 42 timmar och börjar med en taxi till Goas flygplats kl 12.00 imorn. Därefter har vi en ganska lång väntetid på ca 10 timmar tills flyget lyfter från Bombay-Milano. I Milano blir vi sittande i ca 5 timmar tills vi flyger till New York. I New York får vi vänta i 6 timmar tills kosan går mot Florida. Vi landar lokaltid 19.50 och kommer bli upphämtade av Lisa som vi ska stanna hos de första dagarna. Hon låter oss bo hos henne till hela 10 (!!!) dagar, vilket är väldigt generöst av henne. Men vi får se hur länge vi stannar i Fort Lauderdale. Vi ska även försöka ta oss norrut till Orlando (Disney World) och söderut till Miami och Key West.

Ikväll ska vi käka vår sista indiska kvällsmåltid. Igår var vi på ”Magic Italy” och åt den godaste pastan och pizzan på väldigt länge. Vi beställde pestoinbakad ravioli med parmesanost som var galet gott samt vedugnsbakad pizza med chili, oliver, vitlök och parmesanost! Supergott och superonyttigt!
Till frukost käkar jag helst nutellapannkaka och fruktsallad medans Uffe gärna drar i sig indisk frukost som består av parathabröd med curd & pickels.
Nedan finns lite matbilder!

Förövrigt har jag äntligen klippt bort mina risiga toppar (på vad jag trodde var en frisörsalong). Frisörskan hade dock svårt att urskilja luggen med resten av håret och klippte därför mitt hår i lite olika längder. Lite lustigt med tanke på att jag sa att jag vill ha håret i samma längd *suck* Hursomhelst, brydde jag mig inte hårt på salongen utan märkte ”mästerverket” när jag kom hem. Det ska bli skönt att vänta ytterligare 6 månader innan jag kan klippa håret jämt igen *bitter*.

Ps. Tack till alla er som skriver inlägg till oss – det värmer hjärtat 🙂

Vi har nu varit i Indien i en månad och vi har som ni redan förstått inte tagit Indien till vårt hjärta. Vi har bestämt att lämna landet betydligt tidigare än vad vi tidigare förutspått. Det var först när vi kom till Goa som vi kunde andas ut…men vi vill ändå inte stanna här alltför länge.

Efter ett par dagar i Goa bestämde vi oss för att hitta en biljett ifrån Indien. Vi har alltid varit fascinerad av Karibien och Sydamerika varför vi frågade resesäljaren om billiga biljetter dit. Vi hittade en billig biljett till Miami, Florida den 12 februari med mellanlandning i Milano och New York. Flygresan tar 28 timmar (exkl transport från Goa-Bombay) *pust*. Det känns otroligt spännande och häftigt att påbörja en ny form av resa på en helt ny kontinent.

Uffe har varit i USA tidigare fast då var han en liten kille. Jag däremot har aldrig varit där men alltid haft en hemlig dröm att resa till Disney World i Florida (haha) och åka safari i Everglades träsken. Vi kommer troligtvis inte stanna särskilt länge i Florida pga att det är så dyrt där. Dollarn är visseligen extremt låg just nu men vår dagsbudget tillåter ingen längre vistelse där. Vår plan är att därefter ta oss ner till de Karibiska öarna och lapa till sol 😛

Vi har fixat boende dom första 10 dagarna genom couchsurfing. Det är en organisation som arrangerar gratis boende för resernärer runt om i hela världen. En jättemysig och trevlig kvinna i Fort Lauderdale låter oss bo i hennes gäststuga de första 10 dagarna. Ni behöver inte vara oroliga….hon har goda referenser och vi har noga läst om hennes tidigare inneboende. Om ni är intresserade couchsurfing, klicka på denna länk

kram från oss!

Vi har nu varit i Goa några dagar och vi slappar mest hela tiden. På dagarna solar vi på stranden och på kvällarna strosar vi omkring bland souvenirbutikerna. Vi har lyckats sälja några av våra tunga böcker vilket våra ryggar kommer tacka oss för senare.

Goa är ett typiskt turistresemål med allt du behöver för sol & bad. Stränderna är långt ifrån det vackraste vi sett men i detta läge kvittar det. Vi tycker att det är riktigt skönt att ligga och gassa i solen men en kall king fisher utan att någon besvärar oss. Det är riktigt varmt om dagarna och eftersom all solbränna har försvunnit måste vi smörja in oss med solskyddsfaktor.

Uffe har hittat en superduktig skräddare här nere. Jag har sytt fast några söta och färgglada ödlor på min ryggsäck och Uffe har sytt fast lite fler flaggor och en text på sin.

Vårt hotellrum är en skön oas att dra sig tillbaka till. Rummet är inge vidare trevligt i svenska mått men för oss är det riktigt lyxigt att duscha i varmvatten och kolla på CNN och Animal planet på tv:n. Uffe kom igår hem med en väldigt speciell tandkräm (se bild). Det tog honom inte många sekunder att spotta ut den 😀

Se alla bilder här!

Efter en lång transportdag på 10 timmar är vi nu i Goa. Vi tog en taxi från Kumily till flygplatsen och det väldigt skönt att slippa åka kommunalt. Incheckningen gick smidigt och plötsligt var vi framme. Vi träffade en svenskt par på flygplatsen och vi delade en taxi till Goas södraste strand, Palolem.

Vi bodde första natten på ett ganska slitet med okey guesthouse för 60 kr. Idag hittade vi av ren slump ett annat hotell som är mycket fräshare med balkong, tv och kyl och kostar 100 kr/natt. Det är egentligen lite mer än vad vi tänkt oss men maten i Goa är betydligt billigare så vi ska nog fixa dagsbudgeten ändå.

Vi kommer nog vara i Goa ca en vecka och ska mest slappa på stranden. Vår solbränna har mer eller mindre försvunnit efter 3 veckors förkylningsvirus. Stranden i Palolem ska vara den vackraste i Indien enligt alla guideböcker och den är helt okey. Det finns en hel del shopping och restauranger men det är inte alls störande. Maten vi har ätit är den godaste hittills i Indien vilket är lite förvånande. Alla säger att Goa går inte att klassas som ”det verkliga” Indien då staden är så turistinriktad – och det väl tur det. Vi tycker att det är väldigt skönt att komma hit och visst är det stor skillnad från övriga Indien.

Till Palolem kommer många som vi – som är på resande fot. Det finns en del svenskar här och det är väldigt skönt att vara i en miljö som liknar mer den typiska semesterorten. Indien är ett land som jag har haft svårt att ta till mig och därför känns det skönt att kunna andas ut lite nu. Visst finns det försäljare här som är väldigt påstridande men det är ingenting jämfört med vad vi tidigare upplevt. Här finns möjlighet att gå på gatan utan att känna sig iaktagen hela tiden.

För några dagar sedan bestämde vi oss för att skicka hem lite grejer till Västervik. Sakerna vägde ca 1 kg och innehöll mest filmer och kläder. När vi äntligen kommer fram till posten så säger dom att dom inte tillhandahåller några kartonger alls utan hänvisar oss till en klädesbutik 50 meter bort. Vi knallar vidare till klädesbutiken som langar fram en tjockbottnad kartong och berättar för oss att vi är tvugna att sy en påse till kartongen. Butiksägaren mäter ut en bit tyg som vi ska ta med oss till byns skräddare (!!!). Detta jävla projekt tar oss halva dagen, haha. När vi tillslut har våra saker inslagna i en kartong och tygpåse så kan vi bege oss till posten igen. Där får vi fylla i ett antal blanketter för att sedan förstå att detta är på allvar. Det är på detta sätt som posthanteringen fungerar i Indien. Det är iof ett bra system för att höja arbetsmarknaden men samtidigt väldigt strulig metod för den som vill skicka iväg något 🙂

Idag har vi haft en helt fantastisk dag!
Ägaren på vårt homestay ordnade en utflykt till Manayath kryddträdgård. Vägen dit var helt otrolig med en vy över berg och dalar. Hela vägen dit kunde vi känna härliga dofter från citronbuskar och teplantage. Guiden (som även var vår chaufför) kunde allt om dessa växter och örter som fanns i trädgården.

Vi fick provsmaka både välkända och nya kryddor. Han skalade bla av balken från ett kanelträd som vi fick knapra på och vi fick smaka på roten från gurkmejan och ingefära. Vi fick även testa vanilj direkt från stjälken och åt kardemummaböner, nejlika, stjärnanis, kaffe och svart- grön och rödpeppar. Jag provade även att smörja in armen med aloe vera direkt från plantan. När vi smakade på chilifrukten höll vi på att avlida…tänk att endast en litet frö kan vara så idiotstark!

Tiden flög förbi och vi var säkert där i 2-3 timmar. Därefter körde han oss till en av dom högre bergstopparna med utsikt över hela Tamil Nadu (grannstaten) och delar Periyar wildlife santuary.

Visa alla bilder

Uffe har hittat ett superbra och billigt guesthouse som vi bor på sedan två nätter tillbaka. Igår åkte vi till reservatet och försökte få glimpt på en…tiger!!! Men naturligtvis såg vi ingen. Istället fick vi se vilda apor, vildsvin och elefanter. Vi tog en båttur på den välkända floden som flyter genom Periyars vilmarksområde och såg … ett par elefanter på några hundra meters avstånd.

Djurlivet var tyvärr fattigt vilket jag kan förstå när en brummande båt kommer längst floden. Däremot har vi sett en hel del apor i byn (se film) som är totalt orädda för oss. Imorse till frukosten fick vi även se ett gäng bisonoxar som stod och käkade gräs.

Bergsluften här uppe på 1200 meter höjden är väldigt ren och lite kyligare. Överallt i byn kommer ofattbart goda dofter från alla kryddor som odlas häruppe. Utanför byn kryllar det av teplanatage som vi förhoppningsvis hinner att besöka innan vi åker imorgon. Igår hittade vi nämligen en billig flygbiljett till Goa. Vi tar en taxi kl 05.00 imorgonbitti till Kochi flygplats. Planet lyfter 11.40 och tar ca 2 timmar.

Visa bilder

I onsdags tog vi tåget från Trivandrum till Allapey. Oturligt nog så fick vi vänta 5 timmar på tågstationen och när vi äntligen skulle gå på tåget var det helt hysteriskt med folk. Varje platsrad har fyra trånga sittplatser men folk trängde sig in på de obefintliga utrymmerna som inte fanns. Efter att vi tillslut satt fyra i rad (jävligt trångt) kommer en kvinna och en man som ska klämma sig i mellan. Slutligen sitter vi fem i rad och jag och Uffe sitter med halva skinkan utanför haha. Tåget stank med diverse dofter från dels varma passagerare och från mat som hela tiden folk kom och sålde. Men framförallt så luktar hela tåget urin från rälsen som används som toalett. Färden tog 3.5 timme och när vi kom fram var vi helt färdiga!

Vi sov över på ett litet gusethouse som fungerade bra för en övernattning…personalen var jättetrevlig men rummet var i sämre skick. Nästkommande dag åkte vi husbåt mellan kanalerna som var en helt ofattbar upplevelse. Husbåten var riktigt kunglig med två våningar, fräsht sovrum och vardagsrum (!!) där man kunde sitta och stitta på tv. En trappa upp fanns två idiotsköna solstolar med en härlig utsikt.

Det helt klart det bästa vi gjort sedan vi anlände i Indien. Det var så totalt fridfullt att sitta på övre däck, njuta av den fenomenala utsikten med en bärs i handen. Ibland kom kocken upp för att servera lunch, eftermiddagskaffe eller mer öl. Så himla lyxigt att vara som enda passagerarna på båten! På kvällen struntade vi blanka fan i tv:n och lyssnade istället på musik från egna högtalare och såg en fantastisk solnedgång.
Det var inga problem att sova på båten och nästkommande morgon vaknade vi upp ganska tidigt och fick frukost serverat innan vi kom i land.

När vi kom fram tog vi en rihshaw till en annan båt som skulle ta oss till Kochi. Båtturen tog 2.5 timme och när vi äntligen kom fram, letade vi upp en buss till Kumily (Periyar wildlife santuary). Denna jävla busstur var det värsta jag har varit med om. Chaffören var helt galen och körde hysteriskt. Han gjorde omkörningar i kurvor (med mötande bussar hela tiden) och gasade extra mycket när ravinerna var som djupast. Självklart spelade idioten indiskmusik på HÖGSTA volym medans han lekte rallyförare. Jag var så jävla åksjuk och svängde fram och tillbaka som en vante mellan sätena.

Efter 3.5 timme pallade jag inte längre utan spydde som en kalv i bussen. Stackars Uffe höll på att få en sammanbrott när han febrilt försökte hitta en påse i ryggsäcken som var fastkedjan på bagagehyllan. (se film)

Visa bilder