Dreambase

Jag går nu in i vecka 39 och börjar se ljuset i tunneln. En graviditet är i genomsnitt 40 veckor lång så antingen kan den lille komma om 3 veckor eller redan i morgon (och det skulle inte räknas som en förtidig förlossning). Jag känner helt klart skillnad i graviditeten från förra veckan. Förvärkarna har börjat lite smått och sammandragningarna är tätare. Jag märker att jag mentalt förbereder mig inför förlossningen. Jag försöker peppa mig själv och ge mycket utrymme till positiva tankar. Det känns som om jag laddar inför ett maraton (som om jag skulle vet hur det känns HAA). Tanken på att vi kommer vara tre om några veckor, är en berusande och omvälvande känsla. Det är nästan omöjligt att föreställa sig!

Förra veckan var omtumlande på många sätt. Min biologiska mormor, Ami gick bort natten till den 10 december. Vi sov över på sjukhuset och höll hennes hand när hon somnade in. Det var ett rofyllt och väntat avsked. Det är en komplex känsla att vara närvarande när ett liv släkts ner och samtidigt vänta på ett nytt som snart ska skapas. Vackert och vemodigt på samma gång.

Om en dryg vecka är det julafton och tiden (sedan vi kommit hem) har fullkomligt rusat förbi oss. Det är 7 månader sedan vi landande på svensk mark och nästan 1.5 år sedan jag slutade på Sturebadet. Jag lever ett enormt previligerat liv och jag får ibland nypa mig i armen. Det är lätt ge utrymme för missbelåtenhet och tänka på saker man inte nöjd med. Jag säger inte att det är fel – många gånger är det en katalysator till förändringar. Men det är lika viktigt att fokusera på det som är bra. Om jag för ett par år sedan, skulle se mitt liv idag, hade jag gråtit av lycka. Jag lever verkligen min dröm!