Dreambase

Förvärkarna tog fart natten till julafton. Vi sov inte många minuter den natten men kunde ta igen det på morgonen när värkarna avtog. Julaftonen och juldagen spenderades hos mamma och pappa med mina syrror och deras familjer. Härlig jul med syskonbarn springandes överallt. Rut träffade tomten för första gången och hajade direkt att det var morfar. Rätt bra jobbat med tanke på att hon är 2.5 år.

Mina värkar fortsätter ganska regelbundet och Dahlsbröderna (Mollys kusiner) är i extas och frågar i ett när bebisen ska komma. Den måste komma innan vi åker hem ropar dom i kör.
Natten till den 26:e dec sätter förlossningsarbetet igång på allvar. Jag har ca 5 minuter mellan värkarna och borde väl ha förstått att någonting är på gång. Uffe vill att vi ska åka in till sjukhuset men jag envisas med att stanna hemma. 04.00 får jag nog och ringer till förlossningen som tycker vi ska komma in för en kontroll. Vi bor väldigt nära sjukhuset och är där inom 10 minuter. Dom kopplar upp mig och läser av hjärtljudsfrekvensen samt styrkan på mina värkar. Värdena visar att allt är som det ska vara och efter det undersöker barnmorskan hur öppen jag är. När hon säger att jag har öppnat mig 0 cm, dras rullgardinen ner och jag känner mig totalt nersänkt. Här går jag i idiotiska värkar och barnmorskan säger att det kan ta upp till 2 veckor innan bebisen kommer.

Vi tar vårt pick och pack och åker hem igen. När vi kommer hem ökar smärtan radikalt. Vi är båda fullständigt övertrötta efter att inte sovit på två dygn och jag känner en total hopplöshet inom mig. Dom närmaste 4 timmarna har jag ca 1-2 minuter mellan värkarna. Smärtan är omänsklig och det känns som om jag ska klyvas i två delar. När klockan slår 09.00 säger jag till Uffe att situationen är totalt ohållbar. Jag håller på att dö!! Plötsligt känner jag hur någonting ”knäpper till” inom mig. Jag blir livrädd men Uffe säger i sitt lugnas (sovande) tonläge ”det här har jag läst om”. Jag tror det är vattnet som gått. Jag som är dygnsur av svett har ingen aning om vad som är vad och bestämmer mig för att ta ett bad. I badet får jag ingen vila och värkarna går in i varandra. Plötsligt känner jag ett enormt tryck i mig och jag skriker till Uffe ” Nu kommer bebisen”!!

Nu får Uffe eld i baken och fullständigt irrar omkring i lägenheten. Jag har så jävla ont att jag knappt kan gå, ännu mindre klä på mig kläder eller packa ihop några saker. Jag skriker till Uffe att vi måste åka NU!! I bilen lägger jag mig i baksätet på alla fyra och Uffe trampar gasen i botten. Han tvärnitar framför förlossningsentren och jag krälar fram till dörren.

När vi äntligen får syn på en barnmorska, skriker jag ”HJÄLP, ge mig morfin eller snitta upp mig nu”! Dom tar mig till en förlossningssal och ber mig lägga upp mig på britsen. Jag tänker i mitt hysteriska sinne ”Förstår ni vad ni begär av mig”. Dom undersöker mig och konstaterar att jag är helt öppen och bebisen är bara några cm från att komma ut. Barnmorskan förklarar att det är alldeles för sent för någon smärtlindring utan jag får nöja mig med lustgas. Jag som inte har haft någon paus i värkarna, fullständigt suger i mig lustgas. Uffe försöker ta bort den ifrån mig då han ser att bebisens hjärtslag blir svagare och svagare av inhaleringen. Jag spottar och fräser åt Uffe och rycker tillbaka min nyfunna bästa vän.

55 minuter från att vi kom in (10.40) krystar jag fram en högskrikande trollunge med korpsvart kalufs. Jag hör långt borta hur Uffe säger ”Det är en flicka”!! Uffe får klippa navelsträngen och vi gråter av lycka. Jag får Molly på bröstet och vi blir störtförälskad i henne från första stund!

Se bilder på Molly här!