Dreambase

Igår var en förvånansvärt jobbig och påfrestande dag. Tanken var att jag, mamma och pappa skulle åka och hälsa på mormor i Åtvidaberg. Istället för att njuta av mormors hemmagjorda rulltårta, fick jag spendera dagen på Västerviks Förlossningsavdelning. Det låter mer dramatiskt än vad det var. Jag fick under natten en form av hårsäcksinflammation som gjorde förbaskat ont. När jag ringde till sjukvårdsrådgivningen, sa dom att jag borde uppsöka vård då det inte är bra att ha en inflammation i kroppen så nära förlossningsdatumet. Jag tyckte att det lät väldigt extremt och ringde mest för att dubbelkolla att det är okey att låta den vara.

Mödravården hade telefonstängt så jag fick rådet att ringa förlossningen istället. Dom ville att jag skulle komma in direkt så jag tog mitt pick och pack och drog dit. Väl där, ville dom koppla upp mig till en maskin som mäter bebisens hjärtrytm och mina värkar. Sedan tog dom ett urintest som visade på lite äggvita (som visst är vanligt i slutet av graviditeten).

Två timmar senare kommer en väldigt trevlig men stressad doktor för att undersöka mig. Han tyckte att det var alldeles för brutalt att sätta in antibiotika, så han gjorde ett litet ingrepp och tog bort problemet på några minuter.

När jag kommer hem, hamnade jag i en liten svacka och tyckte väldigt synd om mig själv. Jag hade nämligen både halsbränna, förvärkar och problem att gå. Som tur är har jag en go mamma som kommer med praliner och ett kakafat med mormors delikatesser som tröst.

Morgon efter, när jag sitter och läser en artikel i D.N börjar jag få lite annat perspektiv på tillvaron. Jag hostar nära upp frukosten, för det jag läser är så ofattbart vidrigt. Artikeln är så fruktansvärt brutal och handlar om en kvinna i Kongo som blir knivskuren och våldtagen av 12 soldater. Samtidigt blir hennes döttrar våldtagna och hennes man mördad. Soldaterna tvingar henne att samla ihop bitarna av hennes man och säger åt henne att lägga sig ovanpå dom. Hennes båda barn (13 och 15 år) blir gravida vid övergreppen. Hennes livmoder lossnar och hon får gå i flera dagar utan läkarvård. Några månader senare, blir hon våldtagen igen av fem män.

Tårarna forsar ner för mina kinder och jag skäms över hur jag överhuvudtaget förmår mig att klaga på någonting i mitt liv. Här läser jag om kvinnor som dagligen hålls som sexslavar, blir lemlästade och mördade av soldater. Hur kan det få fortgå? Jag skäms över min förlamning till att inte göra mer för människor i tredje världen.

När jag sedan går in på Aftonbladets hemsida och läser om en svensk familj som inte har råd att handla julklappar, vill jag bara spy. Finanskris, my ass. Var lycklig att du har en familj att fira jul med!